behandlad kropp

I tisdags var jag på sista akupunkturen för denna säsong. Läkaren var nöjd med vintern. Det är första vintern på många år som jag inte varit sjukskriven nån knyck pga fibromyalgin.Jag tror det beror på flera saker. De återkommande nål och massage- behandlingarna är en sak. Att jag blivit bättre att lyssna på kroppen en annan. Jag har också varit mer avslappnad och grundad i mig själv. Inga omstörtande och stressande  händelser har inträffat. Att ha haft förkortad arbetstid har också bidragit.Jag försöker sköta mig med mat och motion,både för den fysiska(enligt kroppens förutsättningar),psykiska och andliga människan. Min sömn har varit bättre än på länge. Jag tror jag har ridit ut de värsta hormonstormarna,som ju också så här mitt i livet kan ställa till en hel del.

Jag känner mig tacksam så här långt.Tar inget för givet,men är glad att det just nu är så här.

drömmarnas Stockholm

Fortsätter mitt Stockholmstema.Det är så, att Stockholm rätt ofta figurerar i mina drömmar.De som kommer nattetid,alltså. Jag har tidigare nämnt att resor ofta är ett tema i mitt drömliv,och en av de nattliga resmålen är Stockholm. Jag har startat  företag i staden,suttit på nån relaxavdelning på ett varuhus,träffat intressanta typer,mm under de nattliga äventyren.De flesta av dessa drömmar har lämnat en positiv känsla. Men en dröm var helt annorlunda.Den var lång och jag mindes nästan allt,så jag kunde skriva ner den när jag vaknade.Jag återger vissa delar av den:

Jag  jobbar på ett vårdhem i Stockholm(har jag gjort i verkligheten). Jag går ut med en åldring,som i drömmen verkar vara min mormor(död sen länge). Jag drar henne i en barnvagn,och har stoppat ett chockrosa täcke runt henne. Vi går på en promenad. Plötsligt märker jag att jag är vilse. Mormor börjar gnälla och vill hem. Jag ser några turister som tittar på en karta,och jag går fram och frågar om jag får titta på kartan.Det får jag,men när jag ser på kartan finns det inga gatunamn. Vet inte vad jag ska göra. Plötsligt trillar mormor ur vagnen och förvandlas till en våt fläck. I vagnen finns hennes kvarlämnade saker,lite porslin och den rosa filten. Jag vaknar av att jag gråter hejdlöst.

Den här drömmen blev jag inte riktigt fri ifrån,den lämnade mig med en vag oro.Fick inte ihop nåt.Ett par veckor senare dog min pappa väldigt hastigt. Vi kom till sjukhuset strax efter att han lämnat detta livet. Vi fick ta avsked där och när vi skulle åka hem kom en sköterska med hans tillhörigheter. De var insatta i en chockrosa plastpåse. Mitt i all turbulens stirrade jag på påsen och tänkte:fanns det ingen annan färg?

Det var först i bilen hem då jag satt med påsen i famnen som drömmen dök upp som en blixt; den rosa färgen,kvarlämnade saker,den namnlösa kartan. Pappa behövde ju inga gatunamn dit han var på väg. När vi kom till mitt föräldrahem såg jag hans odiskade kaffekopp kvarlämnad på diskbänken. Jag tänkte på porslinet i drömmen.

Nu kan ju många säkert tänka att detta är att dra förhastade slutsatser av en virrig dröm. Men det märkliga var att när jag gjorde den här tolkningen,så lämnade den vaga oron mig. För mig hade drömmen landat.

God natt och dröm vackra drömmar!

moments in Stockholm

Jag tycker mycket om psalmen En vänlig grönskas rika dräkt. Aldrig har jag hört den så vackert framförd som för några år sedan vid ett besök i Stockholm. Jag och mannen gick fån Sergels torg och tog ”undre vägen”,genom Sergelarkaden. Inte så gemytlig passage,mörk och gråtrist. Plötsligt hörde vi  ljusa pojkröster. Två pojkar i elva-årsåldern stod och sjöng ”En vänlig grönskas rika dräkt,har smyckat dal och ängar….”.De sjöng i stämmor.Klart och rent med fantastiska gossröster. Akustiken var perfekt.Och kontrasten! Den vackra vårpsalmen mot den trista undergrounden. Ett riktigt halleluja moment  blev det för mig. Jag glömmer det aldrig.

Nästa moment fick jag ett par år senare. Vi hade anlänt en tidig sommarmorgon till Stockholm,skulle bara stanna över dagen. Vi kom gående genom Gamla stan sjutiden på morgonen,inte mycket folk i farten. När vi närmade oss Drottninggatan hörde vi gitarrmusik. En ensam trubadur spelade ”Sankta Lucia” så otroligt vackert och ett ungt par dansade på den tomma gatan. Hänförande vackert.Sommar och Luciasång passar minsann också ihop.

stockholm i mitt hjärta

Jag gillar Stockholm. Staden representerar något positivt för mig. Jag har många fina minnen och upplevelser som är förknippade med Sholm.

När jag var 19 år for jag till Stockholm för att sommarjobba. Jag hade en gymnasievän som flyttat dit  och jag fick bo hos hennes syster  i Täby medan hon var med familjen på sitt sommarställe.För mig som knappt varit utanför Österbotten var det ett stort äventyr.Jag jobbade som vårdbiträde i långvården.Vi var ett glatt gäng sommarvikarier,nästan alla unga utlänningar.

Jag stortrivdes i min nya värld. For runt i stan på fritiden och sög in nya upplevelser.Fascinerades över storstadslivet.Kände mig fri som fågeln.Levde på alla cylindrar.Hade aldrig förstånd att vara rädd,fast jag ofta rörde mig ensam,också sena kvällar.

Följande sommar bar det också iväg dit,då fanns pojkvän med i bilden,han bodde hos en kompis och sommarjobbade också i långvården. Kärlek och Stockholm blev också en bra kombination. Pojkvännen,som kom att bli min man, for tillbaka för att jobba ett tag medan jag ägnade mig åt studier på hemmafronten. Tack vare det fick jag orsak att åka till Stockholm ett antal gånger.

Det har blivit ett antal resor dit genom åren.Alltid lika roligt att komma dit. Ska återkomma till ett par ”moments” som vi upplevt i den svenska huvudstaden. Det blir ett annat inlägg,det här är redan för långt.

hälsningar från Tjottahiti

Jag strök några om.

Så nu har jag tagit en sväng med räfsan igen.(Gnäll på du bara kroppen)

Jag har hittat mitt eget Tjottahiti. Det kostade inget att komma hit,bara lite kvinnokraft,för det behövde städas efter vinterdvalan.Så nu sitter jag här och bloggar,njuter av de sista solstrålarna från denna underbara dag. Jag är omgiven av skön natur,träd och fågelsång. Sitter i en bekväm gungstol och är redo att förbättra världen.

Jag skrev en seriös kommentar till en annan bloggare,men kommentaren försvann i cyberrymden av nån anledning. Får väl göra ett nytt försök senare.

Fick sms av Uppsalavännen som var i Gamla stan i Stockholm och njöt av livet. Jag vill också dit! Men tillsvidare nöjer jag mig med balkongtjottahiti. Här kan jag kapsla in mig fån omvärlden då det behövs,om än korta stunder. Det är ok. Huvudsaken jag vet att möjlighten finns. Så Yvonne,jag hittade min glugg!

om int om sko ha vari sko tjuurin ha mjölka

Om int ja sko va så laat nu sko ja skriiv ett veldit seriuöäst inlegg.

Om int ja sko ta ti föståndi nu sko ja ga ut å räfs.

Om ja sko va riik nu sko ja ta langliedit å faar ti Tjottahiti.

Om int ja sko va så braa po ti hitt po bårtföklaaringar sko ja fo mytji uuträtta i anje väädin.

E finns fö mytji om för at väädin ska förendras.

Tenk om ja sko böri lemn bårt na om nu. Tå kanstji ja bloggar fron Tjottahiti nesta gang.Veldit seriuöäst.Nainting som förendrar väädin.

Allt ji möjlit för han såm tråor!

hårfunderingar

Långfredagskvällen skötte vi barnbarnen.När de väl kommit i säng och vi läst gudsomhaver säger flickebarnet:

-Varför har du så fluffigt hår,farmor?

-Mitt hår är väl inte fluffigt?

-Jo ,det är burrigt.

-Då är det väl frissan som burrat till det.

-För att du ska vara som en farmor?

Hm. Farmorsfrisyr? Kanske dags för ett nytt frissabesök. Eller ska plattången fram?

äntligen

Äntligen påsk.

Äntligen vårvärme.

Äntligen är snön borta(nästan).

Äntligen väck med långkalsongerna.

Äntligen klarar jag mig med en tunnare jacka.

Äntligen kan vi inleda grillsäsongen.

Äntligen fick jag syn på de första tulpanstjälkarna.

Äntligen slut på det här inlägget.

GLAD PÅSK!

otillåten aktivitet

Jag har gjort något som jag antagligen får sota för snart. Snön är nästan borta från gården och blottlagt är allt  som gömts i snö. Vi hade ju som tidigare beskrivet en hel del bestyr med tallar under vintern.Nu ser vi hur mycket SKRÄP det finns kvar efter den omgången. Det vackra vädret lockade ut mig ikväll och jag formligen drogs till räfsan i lidret. Kände bara hur det kliade i armarna att få ta i och börja städa.Men jag vet också att räfsande brukar betyda ett omedelbart mothugg från fibrogästen i min kropp. Om jag var ståndaktig mot skidfrestelsen i vintras,så föll jag pladask för räfsan idag.Hade tänkt hålla det hemligt för mannen,men att dansa runt med räfsan kändes så njutningsfullt så jag glömde se på klockan och plötsligt svängde han in på gården.Min man är inte på minsta sätt våldsam,men nu kom han och tog mig i örat den rackaren. Så nu blir det att knipa käft och se glad ut fastän kroppen börjar väsnas. Jag vet att jag får skylla mig själv.

Läste om nån kändis som sagt följande:”Jag behöver inte inledas i frestelse,jag kan gå själv.”

Det var det jag gjorde idag. Och det var roligt så länge det varade.

herrar på rummet

Under retreathelgen hade jag sällskap av ett par intressanta herrar. Vi umgicks varje ledig stund.De var med mig i mitt lilla rum,för det mesta  umgicks vi i sängen.Ibland höll vi till i en gammal knarrig gungstol som stod i ett samlingsrum och en dag satt vi inlindad i filtar på en bänk ute i det fria.Jag skrattade och grät tillsammans med dem. När retreaten var slut hade jag svårt att lämna dem ifrån mig. Tänkte på Lill Lindfors som sjöng om män i byrån och fick nästan lust att smuggla dem med mig.Det skulle ha varit rätt så enkelt,eftersom de rymdes mellan två pärmblad.

Med denna ordsvada vill jag alltså berätta att jag tillbringat tiden med biskop Martin Lönnebo och journalisten och författaren Arne Reberg(också f.d. chefredaktör för tidningen Hälsa). Reberg skulle skriva en biografi över Lönnebo,men det blev en bok om Rebergs oväntade andliga resa tillsammans med Lönnebo. Reberg har ett fantastiskt kryddigt språk, han har rättvisepatos,är rebellisk,men en ärlig sökare med en märklig gudsupplevelse i bakgrunden,som han fick under en svår sjukdomstid.Och så Lönnebo,en saktmodig,from,skarpsinnig,vis,kärleksfull kuf,oerhört bildad,enkel och anspråkslös. Jag säger bara: läs,res med dem,skratta och gråt.Det är så avskalat och otillgjort. Happy end? Både ja och nej. Beror helt på ens egen föreställning om vad som är happy end.

Några citat:”Ateismen är för liten för hjärtat och fundamentalismen för liten för hjärnan.”

”Men tvivlen skvalpar omkring,blir anarkistiskt anstrukna och jag vet inte om jag är en trolös kristen,en vilsekommen resenär i det andliga eller en meteor som lämnat sin bana.”

”Vad som än ska hända,kan jag inte ändra på det genom fruktan.Där kärleken bor äger rädslan ej tillträde.”