ett år….

…har jag mumlat på med bloggen. I första inlägget  30.12 2010 skrev jag att ett ryggskott sköt igång mig och att bloggandet antagligen bara var ett hugskott,som snart skulle tasmas bort. Jag minns att jag var rejält förkyld också och historien tycks upprepa sig. Inte ryggskottet, men förkylningen. Hur som helst,motivation att fortsätta har jag ännu. Jag tycker om att skriva , det är roligt om nån orkar läsa och kanske  kommentera, men det är inte huvudsaken för mig.

Jag började på en ny handskrivbok igår också, den nionde i ordningen sen jag på allvar började skriva ner hur jag upplever livet. De böckerna är ett slags tankeböcker och mycket personliga. I dem samlar jag också tänkvärdheter som jag får tag på i olika sammanhang. Jag bläddrar då och då igenom gångna tiders anteckningar. Det är intressant att se hur tankarna gått, hur de hittat nya stigar, hur jag hanterat med- och motgång,vilka slutsatser jag dragit,vilken livsinriktning jag tagit. Ibland har jag levt på alla cylindrar,ibland har jag kunnat citera”ångest, ångest är min arvedel” och för det mesta har livet flutit på med förliga vindar.

Hur mina inlägg gestaltar sig framöver återstår att se. Inga stora förändringar är på gång. Blir väl ”allt o bland”,som jag skrev för ett år sen. Ibland allvar, ibland trams. En sak som jag föresatt mig att skriva om och som finns som etikett i kanten när NVC. Det betyder Non Violent Communication och är en slags kommunikationsmodell,som jag utbildat mig inom och försöker praktisera. Det är mera ett synsätt än en metod. Mänsklig kommunikation och samverkan har alltid intresserat mig, egentligen ända sen barnsben. Det finns mycket litteratur kring NVC, många utbildningar i många länder. Jag fick för några år sen syn på ett kursprogram och visste bara att den där utbildningen ska jag gå. Kursen var förlagd till Vasa och Jakobstad,så det var inom närområdet.Jag fick den godkänd som fortbildning av arbetsgivaren,så det var ju en extra bonus. Utan omsvep kan jag säga att det var en av de bästa fortbildningskurser jag varit med om. Risken är bara,att om jag börjar skriva om detta ämne, sväller det ut och blir långa inlägg. Måste fundera på hur jag skulle kunna portionera ut små och tuggvänliga smakbitar.

Kanske det dyker upp en och annan bild så småningom också. Har inte prioriterat bilder hittills, men har börjat mixtra lite nu när jag är ledig. Alltid kul att lära sig nåt nytt.

Gott nytt bloggår till alla!

tecken

Natten till julafton stannade min klocka. ”Ta det som ett tecken på att du ska varva ner och strunta i tiden nu ett tag”,kommenterade mannen. Det var ju inte så länge sen klockan hamnade på vilopaus hos akudoktorn ett par veckor, så den här gången gick det lättare att vara klocklös. Dessutom är jag ledig till trettonhelgen, så jag kan lugnt strunta i att ha koll på klockan.Förde i alla fall in den på batteribyte idag,lunchade på stan(smarrig tomatsoppa) och kollade in en och annan rea medan jag väntade. Hittade inget intressant,så jag hämtade klockan och for hem. Jag satte genast bort klockan och beslöt mig för att följa mannens råd. Det är inte bara från klockan tecknen på att ta det lugnt kommer, fibrokroppen väsnas nog lite också. Jag drömde en natt om bilkörning, det brukar jag göra när kroppen vill diskutera med mig.Den här gången körde jag en grå WW bubbla. För mig representerar bubblorna bilar av den sort som inte tål alltför stora smällar och påfrestningar. Om kroppen med detta ville förmedla att den för tillfället är lite bubbleaktig, så är det nog värt att beakta det.

Det är således en lägre växel som gäller nu. Sportbilar göre sig inte besvär.

första gången

Det finns vissa saker som man gör för första gången i sitt liv. Idag rensade jag ogräs. Stora, gröna kvickrotstorvor och våtarv i blomrabatterna. Rensat ogräs har jag gjort många gånger,men aldrig den 27 december.Hittade en vårprimula som tittade på mig med solgul blick och gömde små gula babyblommor längst ner i kjolen. God ny vår!

St Moritz

Har vandrat via St Moritz idag. Tro nu bara inte att jag förirrat mig till Alperna pga av mitt urusla lokalsinne. Nej, vi har vårt alldeles egna Moritz här i skogsknutarna. Det är nån slags istidslämning antagligen,och liknar en ravin. Branta sidor och en slags dalgång i mitten.Förr gick det ett skidspår rakt igenom,och våghalsiga personer tog sig genom där.Till dessa våghalsiga hör också jag. När vi hade flyttat till denna del av världen och jag begav mig på en utforskande skidtur i skogsregionerna,kom jag till Moritz. Den såg inte såg inte så respektingivande ut,så jag kastade mig utför med friskt mod.Trots att höjdkurvorna inte är så mycket att yvas över,så är den en utmaning. Den är nämligen brant. Rakt ner,en grop i mitten och rakt upp.Så här i medelålderns tid känner jag mig nöjd över att ha forcerat backen ett antal gånger utan att ens stå på rumpan. Stod på rumpan gjorde jag däremot i en betydligt snällare backe och den vändan slutade med avslitna muskler och satte så småningom stopp för skidkarriären.

För övrigt var det en njutning att vandra genom det som ska bli skidspår bara snön uppenbarar sig. Skogsorgeln spelade, det var friskt och skönt.Det blir nog en tur en annan dag också, och då ska glöggtermosen med.När jag riktigt tänker efter går det riktigt bra att vara utan snö. Jag är glad så länge apostlahästarna fungerar, när jag fått sätta skidorna på hyllan.

Något skidspår genom St Moritz lär man inte längre dra. Backen har åtminstone en bruten handled på sitt samvete, så det är väl lika bra att ingen frestas till våghalsighet där längre.

höjdarglögg

Jag avhåller mig för det mesta från det synligt söta i livet,som godis(undantagsvis mörk choklad i måttliga mängder),bakverk och efterrätter. Det är numera inga problem att avstå,och jag vet att jag mår bra av det. En sak har jag inte valt bort,och det är glöggen i juletid. Jag älskar glögg i alla varianter,nästan. I år köpte jag två nya sorter,blåbärsglögg och havtornsglögg. Båda mycket goda, inte översöta, och speciellt havtornsglöggen var en höjdare för mig. En av de bästa njutningarna jag vet, är att efter en skön långpromenad komma hem och avnjuta glögg, tillsammans med en bit mörk choklad. Är jag riktigt på hugget spetsar jag till glöggen med en romskvätt,även om det tillför extra socker. Efter en tur i blåsvädret tillsammans med mannen idag var det havtorns glöggen som gällde. Sen var det bokläsning i soffan där jag somnade som vanligt och sen julmiddagsrester andra dagen i rad. Jag klagar inte på livet just nu.

På tal om mat:min 85-åriga mamma konstaterade på julafton att man väl aldrig äter så mycket gammal mat som under julhelgen.Det ligger nog nåt i det,det är ju rester,rester ,rester flera dagar framåt,och ändå tycker jag att vi inte alls har nåt överflöd på vårt julbord. Och kasta mat, det har jag väldigt svårt för.Så länge det inte luktar eller rör sig nåt i resterna äter vi upp dem.

Nu ska jag fortsätta att slappa. God fortsättning alla!

överraskad

Mitt i julgranspyntningen på förmiddagen stod en person plötsligt i tamburen och hojtade som en värrigan mistlur. Det behövdes, för jag spelade Ted Gärdestad på hög volym. ”Tänkte bara att du skulle ha den här,” sa personen och räckte fram en vacker julbukett. Så överraskad jag blev,och så glad! Sen sjöng Ted ”Lyckliga dagar” och jag grät en skvätt. Av bara farten fick jag fram dammsugaren,svabbade sen golven och kastade fram lite julpynt.Tänk vilken energi man kan få av en glad överraskning!

En riktigt skön jul till alla!

 

håhå jaja

När jag förhandsgranskar är panelbilden också min blåa bergvallmo,men sen är det den gamla vanliga när jag publicerar. E de nån som trollar eller är måsamållon bara än meir tållo än vanligt?Kanske lite julstädning reder upp mig i skallen. Pepparkakorna blev bakade idag!Änglar och grisar blev det.Några änglar fick lite svedda vingar, men för övrigt gick det bra.

e slåtar et

Efter en intensiv arbetsperiod börjar e slååt et som man säger på dialekt.Det betyder att farten minskar lite, att saker och ting helt enkelt lugnar ner sig. Ska bli verkligt skönt med ”na liiti slåtas” nu och från och med juldagen räknar jag med att få tag på den stora julfriden. Få se om det lyckas.

Messade nyss med Uppsalavännen och skrev att huset är ostädat, pepparkaksdegen i kylen är obakad, det är ohandlat(julklapparna dock fixade), bastuugnen kapsejsad(ny ugn hittade hem idag,för mannen kan inte tänka sig ett liv utan bastu). Vad det nu spelar för roll, julen kommer och går,oberoende av vårt pysslande.

Vi kan ju äta kotipizza och bada bastu,det skulle väl bli en minnesvärd jul?Jag är faktiskt inte så väldigt traditionell av mig när det gäller julfirande. Jag tycker det viktigaste är vad man gör av tiden mellan nyår och jul, inte vad som händer mellan jul och nyår. Varför ska allt från gåvogivande, gemenskap och ätande ske just under en och samma vecka, till stress och press för människor? Nä, låt e slååt et na liiti i stället.

”…och på jorden fred.”