Firar ej. Hemma.

ljusKänner mig lite mör efter en jobbvecka med en förkylning som naturaförmån.Tänker ta det lugnt och kasta mig över Ulla-Lena Lundbergs Is som jag köat för länge på bibban.Ingen villa har vi som vi ”måste” åka till och jag känner att jag har mest lust att vara osocial och introvert för tillfället.

Att eldning och raketrambambula förbjöds inför helgen bekommer mig föga,men jag lovade halvhjärtat ängsliga skolbarn att önska regn av väderguden så att deras redan inhandlade artilleri kunde avfyras.

Här i Tallbacken förväntas i alla fall friden råda,oavsett väder. Eventuellt eldas det  inomhus,det börjar bli dags för ljusmys i höstmörkret.

nå jåå,just så

Barnen inledde skolåret med förkylningar,och jag,som brukar klara mig för det mesta,åkte också på en rejäl förkylning.Skyller lite på Juthbackabesöket,där jag hann få riktigt kallt på ”seinon”,trots att jag tyckte jag rustat mig med kläder.

Snörvlat mig igenom dagen har jag gjort,då jag kom hem nös jag så mycket på gården att grannens hund började skälla. Vet inte om hon tolkade mig som hund eller vad det var,hon brukar inte skälla på oss.Kanske hon bara ville uttrycka sina sympatier,vem vet. 🙂

Nu är det bara att gilla läget,tills läget förändras,hoppeligen till det bättre.

 

dikeskänning

Kvällen inbjöd till cykeltur. Mannen var med på noterna och vi tog vår vanligaste runda genom grannbyn.Då vi närmade oss en busshållplats såg vi några cykelkillar som snurrade av och an på vägen.Runt,runt efter varandra,via hållplatsen,ut på vägen,helt obekymrade om att biltrafiken var ganska livlig. De passade på mellan bilarna.När vi närmade oss var jag koncentrerad på att åka förbi dem på vägrenssidan eftersom de svängde i cirklar ut mot vägen.Då stannade plötsligt den ena killen och jag hann inte bromsa,utan körde in i bakhjulet på hans cykel,tappade balansen och dök på näsan ner i diket.

Killarna blev lite till sig,mannen kom ifatt för att se hur det gick. Killen jag krockat med frågade om det gick bra och förklarade att han trodde vi skulle åka om på yttre sidan,därför hade han stannat. Nåja,jag har lärt mig vara pedagogisk i såna här situationer och jag vet ju hur obetänksamma barn kan vara,så jag levererade ingen utskällning. Jag kravlade mig upp,hade fått en rejäl smäll i knäet,men inget desto allvarligare. Styrstången var bortvindad,men krockkillen tog rådigt i och vred den rätt,vilket jag berömde honom för,samtidigt som jag påpekade att vägen kanske inte var den lämpligaste lekplatsen.Det medgav han. Hans lille kompis däremot verkade inte ha fattat nånting,för han fortsatte snurra på vägen. Mannen,som vid det här laget konstaterat att jag och cykeln var någotsånär intakta,fick mål i mun,och han valde inte den pedagogiska metoden.Innan vi kom oss iväg tror jag att även den yngsta cykelclownnen hade förstått det olämpliga i att ha vägen som lekplats.

När vi kom hem,märkte jag att telefonen trillat ur fickan och antagligen låg kvar i diket. Det blev en biltur och lite ring-ring för att lokalisera den. Den låg bra gömd i gräset.

Pojkarna var inte kvar.

Ett sötare blod

Hade tänkt att ge några axplock ur Ann Fernholms bok Ett sötare blod,som jag tycker ger många intressanta och säkert för en del provocerande synpunkter på forskningen kring fett,socker,kolesterol,diabetes och andra sjukdomar. Det jag tycker om med den här boken är, att jag inte får det intrycket att författaren,som är vetenskapsjournalist,har nån egen agenda,utan verkligen har försökt ta reda på vad forskare kommit fram till både förr och i nutid. Vilka rön som tystats ner av ekonomiska skäl,och vilka rön som av samma skäl(?) blivit ”sanningar”. Vi kan väl knappast komma ifrån,att såväl läkemedelsindustrin och livsmedelsindustrin vilka för det mesta ger pengar till forskning,gärna  tar fasta på såna forskningsresultat som är gynnsamma för dem. Ingen verkar dock ha varit särskilt intresserade av att stöda forskare som vill göra högkvalitativa koststudier och utvärdera kostens effekt på befolkningen. Enligt författaren finns idag inte ens ett forskningsråd med ett uttalat ansvar för kostforskning (Sverige) utan denna gren faller mellan stolarna.

Det är svårt med axplocken,för jag skulle behöva återge så mycket av de utförliga förklaringar som finns till alla påståenden, för att de ska bli begripliga,så jag väljer att endast återge det något provocerande slutet på boken. Så här skriver Fernholm:

Vid sidan om skatt på det vita sockret,tycker jag att vi skulle ha varningstext på godis,läsk,bullar och kakor där det står:”Socker ger dig hjärtinfarkt,socker gör dig dement,socker eldar på din cancer,socker kan ge ditt barn en för tidig pubertet,socker stör din ägglossning,socker ger dig finnar,socker dödar i förtid.”

För den som är intresserad av såna här frågor kan jag rekommendera boken varmt.

 

igång

Glada,förväntansfulla,brunbrända och pigga barn möttes jag av idag.

Det blev mycket delande.Delande av information.”Hur många papper ska vi ha?”undrade någon.”Många”,svarade jag.

Delande av material.Nya böcker,gamla böcker,häften,pennor,gummin,lim.

Delande av upplevelser. Villaliv,resor,simskola,hyrkaniner,sjukdomar,fisketurer,fotboll….berättandet ville aldrig ta slut.

Vi är igång.

glad….

….när man får höra Johanna Grussner med ett gäng proffsmusiker sjunga vackra psalmer och andra visor en sen ,varm sommarkväll en konstig natt i Vasa.

….när en vän ringer och säger :”Jag har 10 l kantareller som jag inte orkar rensa,vill du ha dem?”

….när jag hittar ytterligare en liter kantareller i egna tallbacken.

….när augusti bjuder på så mycket naturligt godis.

Glad!  🙂

 

 

 

sista versen

Det sjunger på sista versen med sommarledigheten. Jag var och nosade på jobbmiljön idag. Helt ok på ”övran siidon” men nere i matsals-och köksregionen är det kaotiskt pga av om- och tillbyggnader som ju förstås är rejält försenade. Vi får lov att använda gy-salen som matsal,ingen vet hur länge,så nu blir det att be till väderguden om fina dagar från och med nästa vecka,eftersom all jumpa måste ske utomhus.

Fixade möbleringen i klassen och fick hjälp av en kollega att installera tekniken.Det var tacksamt,för hujedamej så många sladdar och stöpslar det fanns, allt i en enda ”böllo”. Och sladdböllor är inte mina vänner.

Skåpen redde jag upp efter flytten i våras,och nu återstår lite materialinplockning så är jag och rummet redo att ta emot förhoppningsvis pigga,glada och motiverade andraklassare.

Nästa vecka sjunger vi således på första versen av en ny jobbtermin.

ovidkommande

Nu ska ni få en helt ovidkommande info om vad jag gjort idag. Sånt som man funderar vad det är för vits att blogga om. Nu ska vi se om det är nån vits.

Idag har min huvudsyssla varit

-att plocka röda vinbär

-att plocka vita vinbär

-att plocka svarta vinbär

-att plocka hallon

Den enda omväxlingen denna dag var att färgen på bären varierade.

Det var absolut ingen vits att skriva det här.

musselrecept

Jag visste inte att det finns musslor i Karperöfjärden. Det lärde jag mig på lördag när vi var där och badade med barnbarnen. En pappa med sina barn vadade runt på ett ställe och plockade upp musslor. Detta intresserade femåringen oerhört och han skaffade sig med farfars hjälp en liten samling på stranden. Jag undrade vad vi skulle göra med dem.

-Jag kan allt om musslor,deklarerade han. (Han tycks vara inne i en kan allt och vet allt-period,har jag märkt.)

Sen gav han exempel på ett egenhändigt komponerat recept:

-Man kokar dem och äter dem med smält smör. Man kan koka ris till,och sätta ketchup på.  Det ska vi göra när vi kommer hem.

-Jag som tänkt att vi skulle äta plättar med jordgubbsylt,kontrade jag.

-Det går också bra,svarade lillkillen.

Några musslor fick följa med hem,och bevakades noga till följande dag.Musselreceptet hoppas jag nån annan prövar.