möte med beväpnade män

Gick min vanliga skogspromenadrunda idag,upp till ”krossin”.Halvvägs upp mötte jag en äldre herreman med ”bysson” på axeln. Första tanken var att ropa ”stjuut int me,ja e snäll”, men eftersom jag inte visste om herrn ifråga skulle uppfatta humorn i det, hejdade jag mig och nickade vänligt när vi möttes. Har nog sett för många deckare på tv,jag började genast få obehagliga associationer och raskade på stegen. Bara för att stöta på en till bysskarl,en yngre upplaga. Han stod prick stilla och spanade inåt skogen,där det hördes ivriga hundskall.Eftersom jag överlevt första mötet,växlade jag några ord med den unga jägaren,som tyckte det var lite ”lama” då det gällde villebråd. Dessutom var väl hunden inte den bästa spåraren heller,förstod jag.

På tillbakavägen beslöt jag mig för att släppa tv-fantasierna och se det positiva i situationen. Ifall björnen eller vargen skulle få för sig att korsa min väg(en gång hade jag faktiskt en älgtjur mitt framför mig) skulle jag ju ha livvakter nära till hands.Så det blev ännu mera småprat på nervägen.Inte var de så harmsna över den inkompetenta spårhunden och det uteblivna villebrådet,utan gladde sig åt varmare väder och frisk luft. Det gäller att hitta det positiva i allehanda omständigheter.

Själv är jag idag ingen muntergök,oense som jag är med kroppen för tillfället.Av tecknen att döma kan jag ha ett rejält fibroskov på gång.Nu är det  bara att vänta och se och hoppas på det bästa.

 

tillvänjning

Man kan vänja sig vid det mesta. Även köld.Övergångarna kan kännas jobbiga,men när man vistats tillräckligt länge i ett tillstånd,jämnar det ut sig och man börjar kanske t.o.m tycka att det är ok.Jag råkade se ett reportage i svenska nyheterna igår.Reportern pratade med folk långt upp i norra Sverige,där det varit -40 grader. Nu var det -25 och dagis- och skolbarn kunde vara ute och leka igen,för det var ju ”varmt”. Reportern huttrade och frös,men ortsbefolkningen bara skrattade och tyckte att det var passligt väder.

Jag minns nåt liknande från slutet på 80-talet.Termometern stod på -30 flera veckor. I skolan hade vi från början en köldgräns på -15 för när barnen skulle vara inne. En dag när vi hade -20 grader,tyckte alla att det var ”varmt”. Ingen gnällde längre om att vara inne vid -15,utan gick gladeligen ut i värmen.

Det tycks bara vara vad man har att jämföra med.Men fast man vänjer sig behöver det ju inte betyda att man är köldälskare. Det ska vara måtta med allt,även temperaturen.

mark och penni

Kom på mig själv idag med att ”översätta” en summa euron till mark. Det händer inte så ofta nuförtiden,jag tycker att känslan för värdet i euro sitter ganska bra vid det här laget. Om det rör sig om större summor,händer det likväl att jag tänker i vår gamla valuta. Undrar om det kommer att hänga med hela livet? Kanske mummeltanten i Tallbacken är den enda som växlar till mark och penni,eller finns det likasinnade?

vinter och liite vår

Idag signalerade kroppen ut och rör på dig.Jag klädde mig förståndigt efter rådande väder. Lager på lager,skydda ansiktet. Då jag var färdig,hade jag titthål endast för ögonen.Som jag såg ut,skulle jag bra ha smält in bland folk i de afghanska bergstrakterna. Nåja, en något sportig variant, men i alla fall.Konstaterade,att jag såg precis vad jag behövde. Vägen och solen.Kanske det blev väl många lager,för jag var rejält svettig när jag kom hem.

Lite våraningar fick jag också,talgoxarna höll nämligen konsert i solskenet uppe i björktopparna här i Tallbacken.(Jodå,en och annan björk samsas med tallarna).Däremellan turades de om att förse sig på fågelbordet,där mannen frikostigt öser på med varierad blandkost.

Lite dåligt samvete har jag förstås när jag njuter av kallt solsken,eftersom Lma dundrar på ,så att man nästan känner sig som en militant köldaktivist. 🙂 Inte gillar min fibrokropp kölden,inte alls,men jag är något kluven,för trots kroppens gnäll blir sinnet så förundrat tillfreds av det flödande ljuset och de kristalliga vyerna.Och eftersom kroppen inte alls trivdes med höstplasket heller,så väljer jag pest framför kolera.Och sällar mig gladeligen till dem som ber väderguden höja temperaturen åtminstone några grader.

Man vill ju inte riskera att bli utfryst här i blogglandia. 😉

tidningslös måndag

Så har vi nu tagit ett steg bakåt i utvecklingen och gått in i avvecklingen.Denna måndag är nu den första av ett oöverskådligt antal måndagar framöver då Vasabladet fattas mig. Jo, jag vet att det finns ett elektroniskt blad,men det är  inget jag vill ha till morgonkaffet. Jag hör till en generation som fortfarande äter frukost hemma och vill känna tidningspappret prassla i fingrarna medan jag dricker mitt kaffe.

De som fått elektroniken via moderkaka och bröstmjölk har säkert svårt att förstå min klagan. Det kanske tom finns de som inte ens hållit i en papperstidning nån gång. Bara att beklaga vad de gått miste om. Mindre papper att bära till tidningslådan har de ju förstås.

Nu ska jag se positivt på att det i alla fall fortsätter att komma en papperstidning de övriga sex veckodagarna.Att den ska ändra format blir säkert bra,den kommer ju inte att täcka större delen av köksbordet då. Och så har man utlovat lite extra söndagsläsning,kanske jag kan spara lite av den till måndag för att lindra abstinensen.

Nya tider,nya seder. Huvudsaken är att inte allt blir till elektronik. För en som levt på den tiden då man som slutkläm på läsandet fått torka ändan med papperstidningen(tänk vilken bra återgång till naturens kretslopp) på ett utedass tapetserat med gulnade Vasablad skulle det kännas som ett oförlåtligt övergrepp.

Efter denna kria ska jag nu motvilligt klicka fram Vasabladet på skärmen. Man vill ju veta vad som händer. 😉

 

olika synvinklar

Efter julhelgen har det blivit en hel del ätande av rester,en del onyttigare än andra,även om jag tycker att vi håller en ganska nyttig mat-och drycklinje för det mesta,oberoende av helger. Men i alla fall, häromdagen då vi inmundigat något i mitt tycke tvivelaktigt nyttigt för jag vet inte hur mångte gången,sa jag till mannen:

-Det här får inte bli nån vana.

-Då kan vi göra det till en ovana,replikerade han.

Idag sökte mannen fler onyttigheter,men de var slut.

-Vi har ätit för mycket,så det är slut,sa jag.

-Vi har köpt för lite,därför är det slut,menade mannen.

Man kan alltid se saker och ting ur olika synvinklar. Månne mannens är mer livsbejakande? 😉

sista lovdagen

Denna min sista jullovsdag har jag

-ätit frukost halv tolv(senast det hände var nog nån gång i tonåren)

-sett två bandade tv-gudstjänster

-tillsammans med mannen städat ut julen hos svärmor

-ätit lovets godaste middag;bryggstek på älgkött med mandelpotatis,smörglaserade timjanmorötter,gräddsås och lite rödtjut

-planerat den kommande arbetsveckan

-struntat i kaamospromenaden och degat framför tv och dator

-funderat hur jag ska få uppordnat en förskjuten dygnsrytm.Är antagligen dödstrött i morgon,men det kommer ju barnen också att vara,så jag funderar på om vi  ska ta en gemensam tupplur under dagens lopp,det vore väl lite pedagogiskt nytänkade,tänk så pigga och mottagliga vi skulle bli av det..

Återstår ännu att läsa klart en påbörjad bok och sen måste jag se Eva Rydberg i ´allå,´allå emliga arme`n innan jag sätter punkt för dagen.

”Nu är glada julen slut,slut slut,julegranen kastas ut,ut,ut….” Här kommer det att ske imorgon,om än det är en vecka kvar till Knut. Oxveckorna kan börja.

okänd predikan

Förra årsstarten hade jag ”fösööken få e ti gaa” som startnyckel. Nu kan jag bara konstatera om 2013: Ja fösööka å e jie,fast e va traglot millan varvin.Tack till familj,vänner och Hjälparen,som stått mig bi.

Inför 2014 ramlade jag över följande text av signaturen ”kristen präst i predikan på nyårsdagen”:

”Det är ett nytt år, men du måste inse att det nya året inte kommer att förändra dig. Bara för att det är ett nytt år kommer det inte att ha någon betydelse i ditt liv. Det enda som kan åstadkomma en förändring,är att du är villig att gå in i dig själv och ändra dig.”

Vi knallar väl vidare då,och ser vad som väntar bakom hörnet.