700

Sjuhundra texter har jag åstadkommit sen jag började blogga.Det är nog några fler än jag tänkte att jag skulle komma att producera när jag startade.Jag skrev i mitt första inlägg att jag fick ett hugskott pga ryggskott och fick för mig att starta en blogg. Trodde nog själv att inläggen skulle ta slut när ryggskottet tog slut,men här knattrar jag på ännu med mitt mossmummel,trots att det inte blivit  fler ryggskott. Några skarpa skott har jag inte skjutit här från mossan,men nån gång har jag rivit till lite bestämdare.

Fortsätter kanske till tusen om jag lever och har hälsan,sen får jag väl utvärdera och se om lusten att skriva består. Nu ska jag begrunda att sommarlovet har börjat. Det brukar ta en tid innan jag fattar att det är nya rutiner ett tag framöver.

Tacksam är jag över att jag,trots lite stormvarning i kroppen  på vårkanten,har hållits  abetsför.Att jag också,trots trötthet,haft energi för mina små arbetskompisar. I morgon,den första sommarlovsdagen (som förr i väädin),börjar sommaren också enligt almanackan. Härligt,härligt,inte det minsta besvärligt! 🙂

kvinnans list

Idag satte jag mannen på det hala. Vi kvinnor lär ju ska kunna ställa frågor till männen på ett sånt sätt, så att vad de än svarar,så blir det fel.Det har jag testat idag,men mannen klarade sig med smart diplomati.

Det är så,att det är vår förlovningsdag idag(37 år sen det hände). Den historiska händelsen finns beskriven i ett blogginlägg 25 maj 2011. Nyfikna kan kolla i arkivet.

Jag tycker inte,att förlovningsdagen behöver firas nåt speciellt,och jag har oftast glömt bort den i den brådska som oftast råder i mitt liv den här tiden på året.Men min man har alltid kommit ihåg den,och ofta förärat mig blommor på vår förlovningsdag. Idag måste han göra en snabbutryckning till sin mor,och jag for på gudstjänst. När han kom hem,for vi för att rösta,och mannen,som varit en sväng till trädgårdsbutiken också,lastade ur några mullsäckar ur bilen. Då slog det mig plötsligt,att det var förlovningsdagen idag och upplyste mannen om det,och påpekade att han kommit ihåg den de senaste 36 åren.

-Håller du på att bli senil,eller bryr du dig inte längre? frågade jag lurigt.

Mannen fortsatte lugnt att lasta ur mullsäckarna.

-Förr fick jag blommor,nu är det mullsäckar,fortsatte jag.

-Jag tänkte,att när jag kommit ihåg dagen i 36 års tid,är det din tur att komma ihåg den de följande 36 åren,svarade mannen.

Åtminstone har han lärt sig hur man svarar en kvinna som värderar jämställdhet högt. Han klarade sig med bravur ur den knepiga belägenheten.  🙂

it pääronkoålsinlägg

Va ere egentligen me teide pääronkoålan?

 E yylas jo åm dåm jäär å täär i goålan.

 Såmbär tycker di ji romantisk,

kan in setanpääro va såde fantastisk?

Papp miin i tiidin jieg å skåda varin daa

om int e sko böri stjymt naa.

 E va nästan in teevling millan grannan,

vems koålar kååm föst,tänk åm e bara kååm varannan?

Sedan jelld e ti ha it vakärt pääronland

såm viisa åm man me åodlasi hadd na hand.

Tå nyypäärona fie böri gräftas åpp

och jitas me lakavietodåpp,

tå va e fest i all goålar

som hadd havi föstånd ti driiv åpp iegna koålar.

Som upplysning kan meddelas,att vi,för första gången under vår gemensamma vandring, har åpp pääronkoålan 24.5. Visserligen i en odlingslåda,men i alla fall. Har vi ork i värmen idag ska de övriga petas ner i landet. Några ”fårar”,så vi får egen nypotatis.

till minne

Enligt mammas önskan förde jag blommor till hennes bröders gravar idag. Två unga pojkar,som stupade med ett par månaders mellanrum sommaren 1943. Min kusin har skrivit ner det som blivit berättat för henne om vår mormor E i samband med detta:

År 1943 i juni hade E fyllt 50.Alla hennes barn var vuxna. Den yngsta,G, var 17 men redan i arbete på byns sågverk. Två av de sju barnen bodde fortfarande hemma. Livet tycktes ha stabiliserat sig. Hennes kamp för familjens överlevnad(E var änka sedan 16 år tillbaka) syntes vara över. Året 1943 blev emellertid ett mycket tungt år för E,ett år av förlust och smärta. Finland var mitt inne i brinnande krig och E:s pojkar var inkallade,förutom den äldsta,som hade en höftskada. Även den yngsta,S, hade blivit inkallad som 18-åring. Sommaren 1943 blev en sorgens tid. Först nåddes E av budet att E stupat och några månader senare även A.

Två stupade pojkar från samma familj är en ödeslott som slår hårt mot den som drabbas. Vad gör en mor i en sådan situation? E grät.Hon grät så att hennes tårkanaler blev förstörda för resten av livet. Men som hon tidigare hade stått stark under livets svårigheter gjorde hon det även nu. Hon fortsatte att leva. Hon hade omsorg om de barn hon hade kvar. Hur djupa och smärtsamma hennes sår än var,beklagade hon sig inte. Men plågsam var oron för 18-åringen S under denna tid. ”Inte en till,det orkar jag inte”. S kom hem,inbunden och oåtkomlig,vilket också utgjorde en källa till oro. Vad hade han upplevt? Hur hade han påverkats,i synnerhet efter att hans bröder stupat? En 18-19-åring är bara barnet,osäker,ängslig och rädd.”

Jag minns min mormor som en otroligt förnöjsam och anspråkslös kvinna. Hon satt ofta i sin gungstol. På väggen bakom hängde två stora porträtt av stiliga pojkar i uniform. Av de få saker hon ägde tror jag dessa porträtt var de allra viktigaste.

Naturligtvis ska deras minnen hedras med varsin blombukett idag.

välkänd majplåga

Lika säkert som myggorna dyker upp i majtider,lika säkert dyker en annan majplåga upp . Den börjar på i och slutar på y-vm.Den trollbinder folk,jagar upp folk,jagar bort folk och upptar en massa utrymme i media.Den föranleder ibland allvarliga depressioner,andra gånger ses den som förklaring till överförfriskad eufori och tycks alltså vara upphov till ett själsligt lidande för en stor del av befolkningen.Som tur är,varar den ett begränsat antal veckor  i maj,varefter sommaren kan inträda och så småningom bleka bort de känslomässiga ärren.

Ända till nästa år samma tid.Då säger vi som i grevinnan och betjänten: ”The same procedure as last year?”Skål!

på tal om fulord

Ser att det skrivs om förstärkningsord på olika håll här på bloggen. Lillkillen gick för en tid sen och upprepade något på engelska(en något otydlig sådan) som jag tolkade som ”what the fuck…”.Har väl sett för många amerikanska busfilmer… Jag tyckte det lät väl illa att femåringen gick omkring med en sån vokabulär,så jag förhörde mig försiktigt om han visste att det var ett väldigt fult ord. Nä,det verkade han vara uppriktigt förvånad över. Jag tyckte i alla fall att han skulle vara försiktig med det i fortsättningen. Jag berättade åt föräldrarna att jag försökt rensa lite i sonens engelska ordförråd. De fick mäkta roligt. Nu var det så,att lillkillen,som tycker mycket om att sjunga och snappar upp det som ligger i tiden,gick och nynnade ”what does the fox say”-nån slags hitlåt(?) tydligen,som gått mina öron förbi.

Det blev att förklara farmors fadäs  för lillkillen,utan att desto mer gå in på vilket ord farmor hade hört,och han godtog förklaringen utan att ställa några obekväma frågor.

Det skulle gälla att hålla sig uppdaterad i det moderna musiklivet,tydligen. 😉

yrsnö och glögg

Frusen efter en kort utesväng hittade jag glögg i skåpet. Tyckte det passade att värma eftersom snöflingorna yr runt därute. Jag har också kvar lite pepparkaksdeg som lämnade i julas och jag lekte med tanken att grädda några pepparkakor . Tyvärr kändes den något cementerad,så det blev inget.”Snart är det jul igen”,sa mannen glättigt. Hoppeligen får vi lite sommar emellan.

Men-varm glögg en kylig majdag var inte så dumt. Vi har ju i alla fall LJUSET-och trastar som drar upp maskar ur gräsmattan-så släng dig i väggen decemberstämning!

 

så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter

Varifrån damp rubrikraden ner egentligen? Jag har inte filosoferat desto mer kring tidens gång idag,men nu letade sig de här orden fram i alla fall. Började dagen med att ligga på spikmattan,för gårdagens städning och pyttelilla trädgårdsjobb talade sitt tydliga språk i kroppen. Jag är fortsättningsvis väldigt känslig för fysisk ansträngning,speciellt om bröstryggen är inblandad. Känns som jag sitter i ett skruvstäd dagen efter.

Butiksrunda,besök hos svärmor,hem och fixa mat. Sen fick vi besök. Barnbarnstösen har blivit stor och börjat cykla till farmor och farfar på egen hand. Idag hade hon en kompis med,och de underhöll oss bla med att sjunga ”jag behöver dig och du behöver mig och vi behöver alla varandra…” Så sant som det är sjunget!

Nu stundar bastubad och lite tv-häng innan vi skickar den här dagen till evigheten. Ingen märkvärdig dag alls,men ändå unik.Den kommer inte tillbaka fast vi skulle trycka på ångra-knappen,men ”om herren dröjer och vi får leva”-som man plägar säga i vissa sammanhang-så kommer nya unika dagar. Så här skrev en av mina lärarinnor i min minnesbok en gång i tiden:

”Var dag är en sällsam gåva,en skimrande möjlighet. Var dag är en skänk från ovan,var morgon besinna det.”

till himlen och tillbaka

Nej, jag har inte varit på nån exklusiv rymdresa ifall nån trodde det. Inte heller har jag haft himlahallucinationer av för mycket valborgsfirande. Inte ens i en vanlig nattdröm har jag varit i himlen. Jag har hållit fötterna på jorden här i Tallbacken.Powerwalkat,krafsat lite i trädgården(trots varnade ögonkast från andra halvan),ätit gott från nya supergrillen och njutit av en mitt-i-veckan-ledig-dag. Men visst har jag varit på en tur till högre sfärer, i sällskap med Eben Alexander. Han är en neurokirurg,som haft en nära-döden-upplevelse när han låg en vecka i koma i samband med en svår hjärnhinneinflammation. För att försöka förmedla vad han upplevt skrev han boken Till himlen och tillbaka.

Boken är intressant,även om det märks,att en neurokirurg skrivit den,för den innehåller en del för mig svårbegripliga facktermer rörande hjärnan och dess funktioner. Författaren,som hävdar att han tidigare inte trodde på något som inte kunde förklaras vetenskapligt,beskriver hur han slets mellan sin gamla syn och det som hans upplevelse av ”himlafärden” skapade.

Citat: Frågor som rör själen,livet efter detta ,återfödelse, Gud och himlen har visat sig svåra att besvara inom den konventionella vetenskapens ramar. Men det betyder inte att de inte existerar….. Universum är mycket större än det verkar om man bara ser till de omedelbart synliga delarna(vilket inte är någon nyhet). Vi är alla nära och oupplösligt förenade med detta större universum. Det är vårt verkliga hem.Att tro att den fysiska världen är allt som betyder något,är som att stänga in sig i en mörk skrubb och intala sig att det inte finns något utanför.     Det fysiska universums höjd och bredd är ingenting jämfört med den andliga värld ur vilken det har uppstått-medvetandets värld,som somliga kanske skulle kalla ”Livskraften”.

Universum har varken början eller slut ,och Gud är helt och fullt närvarande i varenda partikel. Mycket,faktiskt det mesta ,av vad som sagts om Gud och de högre andliga världarna har medfört att de dragits ner till vår nivå,istället för att lyfta våra förnimmelser upp till deras. Med våra otillräckliga beskrivningar fläckar vi deras väldighet.

Jag förstod nu hur blinda vi på jorden är för hela den andliga världen.Och jag hade varit en av de blindaste,i min tro på att materien är det väsentliga och allt annat-tankar,medvetande,ideer,känslor,själ-bara var materiens produkter….Nu förstod jag också de svindlande höjder av gemenskap och förståelse som ligger framför oss när vi lämnar den  fysiska kroppens och hjärnans begränsningar.

Den viktigaste insikten: Vi är alla förbehållslöst älskade.Kärleken omsluter allt i universum.Så länge vi inte återupptäcker  minnet av det större sammanhang som vi hör hemma i,kommer vi alltid att känna oss vilse här på jorden.

Eben Alexander gjorde ett grundligt jobb med att försöka hitta vetenskapliga och trovärdiga förklaringar till sina upplevelser.Det är intressant att följa med på hans resa,som också förutom hans mirakulösa fysiska tillfrisknande visar på ett själsligt och andligt helande.

Denna bokresa kan rekommenderas!