post till presidenten

Till:

presidentti@tpk.fi;

Herr President!

Jag fick en fråga häromdagen av mitt 8-åriga barnbarn:

-Farmor,har du skrivit till presidenten?

Jag blev förvånad. Åttaåringen verkade uppriktigt bekymrad över sin framtid. Han är väl förtrogen med behovet av sjukhusvård. Hans äldre syster har ett neurologiskt funktionshinder och det har blivit otaliga besök vid Vasa Centralsjukhus och även Barnens Borg i Helsingfors. Hans lillebror föddes med allvarliga hjärtfel och opererades vid tre månaders ålder i Helsingfors,och eftervården har skötts oklanderligt vid Vasa Centralsjukhus. Familjen har oroat sig för språket,särskilt under Helsingforsbesöken. Till deras stora glädje har det fungerat bra med svenskan. Själva kan de finska rätt bra,men i den känsliga situation de befunnit sig med barnens vård,har det varit en stor lättnad att få tala sitt modersmål,för att inte tala om deras nu elvaåriga dotter,som fått bli förstådd på sitt modersmål. Den nu ett och etthalvt-åriga sonen har just börjat säga sina första ord och även för honom är det viktigt att bli förstådd av sin läkare.

Mitt barnbarns fråga är befogad. Men en åttaåring ska inte behöva oroa sig för sin framtid på detta sätt.Jag är nybliven pensionär efter att ha jobbat 38 år som klasslärare. I mitt jobb har jag jobbat mycket för att utveckla finskaundervisningen för våra enspråkigt svenska barn. Tillsammans med kolleger har vi arbetat för att stärka positiva attityder till det finska språket. Samtidigt har vi betonat vikten av vår finlandssvenska identitet. Vi har förklarat vilka våra grundlagsenliga rättigheter är. Vi har presenterat Finland som vårt gemensamma fosterland,oberoende vilket språk vi talar.

Vad ska mina kolleger nu säga till barnen? Hur ska de förklara regeringens agerande?Hur ska de ge barnen trygghet inför framtiden?

Jag är mycket bekymrad över regeringens behandling av finlandssvenskarnas språkliga rättigheter och inställningen till det svenska språket överlag. Allra mest bekymrad är jag över regeringens inställning till grundlagens betydelse. Här bör också de finskspråkiga vara bekymrade. Vilken är nästa grundlagsrättighet som ifrågasätts och lagstiftas bort?  Vilka människor kommer det att drabba?

Att åsidosätta grundlagsrättigheter är allvarligt. Det är inte enbart en språkfråga. Det är ett hot mot hela Finland, mot vår demokrati.

Tillbaka till åttaåringen:

-Tror du farmor att presidenten kan stoppa lagen?

-Han har den möjligheten.

-Kommer han att göra det?

-Jag hoppas det.

Med önskan om en fridfull jul och ett gott nytt år till er och er familj!

Med vänlig hälsning

Barbro Pörtfors

 

kriget

Det här är ett blogginlägg som jag skrev för några år sedan.Vi tål att bli påminda en dag som denna.

Detta inlägg får min framlidne far stå för:

Den pluton jag befann mig i hade oturen att komma till den mest utsatta stödjepunkten på hela regementets frontavsnitt,närmaste avståndet till ryssarna var inte längre än 70 meter. Det var en hög kulle,Teeri=Orren,känd längs hela svirfronten som den farligaste av alla stödjepunkter,en gång beklädd med tät lövskog där orrarna spelade om vårarna. När vi kom dit fanns inte ett enda träd kvar,allt var bortskjutet av granater. Endast trasiga stubbar fanns kvar.Jag minns att jag tänkte: Här blir man inte långlivad.Platsen var känd för att varje dag skörda någon stupad eller sårad. Därför behövde ett gäng inte vara där längre än tre månader åt gången. Att skriva om allt som hände där,med ständig granatbeskjutning från båda sidor,underjordiskt krig med tunnelgrävningar,sprängningar och forcerade spaningar skulle bli en hel roman.

Jag kan bara konstatera att jag klarade mig helskinnad därifrån,och det tycker jag var mer eller mindre ett under då jag tänker på vad vi måste utstå dag och natt.

Julen 1944 blev min tredje frontjul,den firades i korsur av varierande slag. Somliga korsur kunde vara trivsamma och bra, andra var rena rama råtthål. Man vänjer sig märkligt nog med allt,t.o.m vidriga förhållanden,i synnerhet när man är ung och tvungen.”

Vårvintern 1944 drabbades min far av lungsäcksinflammation och togs in på ett fältsjukhus. Han blev kvar på ett sanatorium ända till december. På så vis slapp han undan den svåra krigssommaren 1944, som skördade många liv. När kriget slutade,var han 22 år och hade tillbringat över tre år vid fronten. Att han överlevt,betraktade han alltid som ett under.