hejsan fejsan

Jaha, då var jag där då. På den förhatliga? feisboken. Yngste sonen blev lite trött på att jag använde hans konto(mest för rekohandeln)så han gjorde ett eget konto åt mig.Med mitt medgivande, om än det kändes lite motvilligt. Kan ju inte snylta på honom för evigt heller. Så nu är jag plötsligt överhopad med vänner som jag inte visste att de ville vara vän med mig och eposten svämmar över av alla möjliga aviseringar och meddelanden och jag vet inte vad… Tror inte jag blir så aktiv,men ska ge det ett försök,fast det redan känns som nää vad gör jag här?

Nåja, får väl ge fejsan en chans. Det är ju inget tvång att snurra runt där  om man inte vill.

skrivkurs

Jag deltar i en skrivkurs som kallas Den röda tråden. Vi får rubriker att fundera över och skriva om. Senast valde jag att skriva om att samla något. Tänkte dela texten här:

Samlaren i mig

På Wikipedia läser jag följande: Har man tre saker av något är man en samlare. Har man åtta är det en mani.

Om man har 78? Då är det en hel del “money,money,money” tänker jag.

Jag har aldrig betraktat mig som en samlare. Åtminstone inte någon manisk sådan. Men visst har jag samlat. Börjat och slutat.Det är just det att jag kunnat sluta som räddat mig från att bli slav under samlandet, tror jag.Förnuftet kan fortfarande segra över känslan.

Mitt första samlarminne handlar om glansbilder. Jag tror att de flesta flickkompisarna samlade. Vi jämförde och bytte,kohandlade om vissa eftertraktade,dem med ovanligt vackra motiv eller glitterstänk. Många hamnade i minnesboken,där minnesverser skrivna med olika grader av läsbarhet plitades ner. Jag minns inte att pojkarna samlade glansbilder,inte heller att de hade minnesböcker,men de bidrog gärna med versrader i våra böcker. Verserna var oftast inte av det djupsinniga slaget,utan lite i stil med:”När loppan biter dig,tänk på mig:”

Förutom glansbilder var det tuggummipopidolerna. Å,vad man tjatade sig till dessa platta rosafärgade tuggummin med tillhörande ikon.Skulle man få den mest åtråvärda bilden? Den som kunde vara bra att ha som valuta i lämpliga affärstransaktioner? Det var mycket vi lärde oss via samlandet. Vem man kunde lita på, hur man förhandlade och gjorde affärer.

Klippdockorna hade också sin tid. Hela Sveriges kungahus rymdes i min skolåda.Jag klädde på och klädde av sessornas balklänningar,brudklänningar och hattar och väntade otåligt på att ett nytt nummer av Min Värld skulle dyka ner i postlådan med ännu ett tillskott till den kungliga garderoben.

I de yngre tonåren blev jag frimärkssamlare. Jag lade beslag på all post,ångade kuvert,lade märkena i press och sorterade enligt länder. Flera fina frimärksböcker blev det innan jag tröttnade och skänkte hela frimärksskatten till en lycklig lillebror.

Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha samlat på något speciellt under studieår och tiden som småbarnsförälder. Det fanns varken tid eller extra pengar för någon samlingsvurm. Men så kom den dagen då jag blev förälskad.Jag kom in i en affär i Jakobstad och där satt han.En bedårande,blåögd och knubbig varelse som satt med fötterna omlott och sträckte ut händerna i en vädjande rörelse.”Vill ha” ropade min känsla och i ett svep lyfte jag den från hyllan,betalade och gjorde den till min.

Så startade mitt änglasamlande. Jag hade ett väldigt tydligt kriterium för hurudan den ängel skulle vara som fick flytta hem till oss. Den måste tilltala min känsla på något sätt. Jag kom snabbt underfund med att de änglar jag fastnade för oftast hade ett barnsligt drag. Eller något finurligt och klurigt i blicken. Det kunde också vara en “vuxenängel” med konstnärlig prägel, eller en diffus antydan till osynlig följeslagare.

Det har sina sidor att vara samlare. Det positiva är, att man får saker till sin samling. Familj och vänner har ett presentförslag. Det negativa är, när de presenter de kommer med inte alls uppfyller känslokriteriet. Man tackar och tar emot,försöker hitta en relation till ängeln och om det inte lyckas hamnar den längst bak i änglakören. Jag slänger aldrig någon,jag sätter ingen längst in i nåt skåp,för presenten är ändå en väns goda tanke till mig.

När är det då dags att sätta punkt för samlandet? Att signalera till sig själv och andra att samlingsvurmen är över? Är det när du inser att världen är full av änglar och att du inte kan äga alla? Eller när du inte längre orkar damma av dem? Eller när du inser att du behöver pengarna till nyttigare ändamål?Kanske när förnuftet till sist allt oftare segrar över känslan?

Förnuftet kan säga:”Ja, du gillar den där ängeln väldigt mycket,den är helt i din smak och du har ingen liknande från förr. Du har dock väldigt många som trängs i änglakören på hyllan i tv-rummet,på väggar och skåp i kök,sovrum,badrum,vardagsrum,arbetsrum,bastun,på skäristugan med tillhörande utedass. T.o.m. i trädgårdsspalje’n och aklejarabatten finns de.”

Känslan svarar: “Men den här har något alldeles speciellt.Jag blir så glad av att se på den.Den har precis det där jag letar efter-barnsligheten,klurigheten,humorn och det lite knäppa….Jag måste köpa den.”

Ibland segrar förnuftet,ibland känslan. Ibland behövs en bromskloss i egenskap av äkta make som påminner om antalet därhemma. Samma bromskloss som ändå kan komma hem med en ängel,en “special one for you”,bara för att han vet precis vad jag uppskattar hos mina samlarobjekt.

Det finns så många personer , minnen och händelser förknippade med mina änglar. Om jag en dag hamnar att välja ut en enda som ska förbli i min ägo, känner jag ingen tveksamhet. Det blir den första förälskelsen.

 

Det är inspirerande med skrivkurs. Egna minnen väcks till liv och man får ta del andras upplevelser och minnen också.

snart är det jul…

Idag köpte jag en adventsstjärna. Jag brukar undvika julhyllorna den här tiden på året,men min mor hade påtalat att hon ville ha en bordsadventsstjärna i stället för konstgranen i år och då råkade jag se att en viss CO hade förmånliga sådana. Eftersom jag hade ärende till staden passade jag på.Jag nappade en stjärna ,försökte ignorera allt det övriga julkramset och skyndade till kassan. Hur det nu än är,kan vi ju inte stoppa tiden. Jag drömmer mig tillbaka till en vacker augustivecka då jag knäppte bilden här nedan. Det är utsikten från sommarstugan. Vi har fortfarande båten i sjön och ska nog hinna ut en sväng ännu.Det är otroligt lågt vatten,så vi har mycket tillandningar för tillfället.

Hösten kan jag inte klaga på. Den har varit väldigt fin. Högtryck länge,inget regn,ingen blåst. Jag som gillar hösten,njuter av att vara ledig och kunna vistas mycket utomhus.Nu sluter mörkret sig tätare,dagarna blir kortare och vi bereder oss på att sega oss igenom november månad innan vi får plocka fram våra adventsstjärnor. På sätt och vis ser jag fram emot december. Det är länge sen jag haft en december månad fri från julfestförberedelser,julyra och betygsångest. Jag ska riktigt gotta mig åt adventstiden,har jag tänkt. Runt självständigheten har vi bokat in ett Uppsalabesök. Ser fram emot det!

Blir sommarlängtan för stark får jag ta fram mina sommarfoton och drömma om en ny villasäsong.

wp_20160719_22_57_55_pro__highres

full fart

full fart

Jag är seg med att ta tid för bloggande. Tycker att pensionärstillvaron hittills har varit full av aktivitet. Jag kom på att jag inte har nån fritid längre. Då jag jobbade var tillvaron indelad i jobb och fritid. Båda hade sin typ av aktivitet.Nu har jag ingetdera,bara tid.  🙂

Jag märker att jag är ovan vid att plötsligt ha all den här tiden.Det känns nästan för stort att hantera friheten att göra vad jag vill. Jag har haft ett så schemalagt och organiserat liv,att jag nu i denna nyfunna frihet skulle vilja göra alltför mycket på en gång. Alla de där ”sedan”-grejorna,om det än gäller kursande,villaprojekt,skrubbinventeringar,bokläsning,trädgård,motion,frivilligarbete-you name it.

Jag är som en kalv på grönbete,hoppar och skuttar och vet inte vilken grästuva jag ska börja beta av. Jag har jobbat mycket med kroppen,mer än jag tillät mig under jobbtiden,då jag inte ville riskera sjukskrivning pga fibroskov. Kanske inbillade jag mig att jag blev frisk då jag blev pensionär,åtminstone har jag betett mig så. Naturligtvis har jag fått betala för det. Nu signalerar kroppen nedtrappning. Så nu är tid för lugnare aktiviteter. Den pigga kalven får sitta i ”föise” och idissla böcker ett tag. Kanske baka nåt bröd,eller-blogga!

Jag tor jag får sätta upp en skylt:GLÖM INTE ÅTERHÄMTNINGEN HÖRDU PENSIONÄREN på något synligt ställe. Jag vill vara verksam,men helst värkfri. Då måste jag fortsätta som förr;jobba-vila-lyssna in kroppen. Äta bra,sova bra,vila mellan aktiviteterna.Veta att allt behöver inte ske samtidigt och bli klart på en gång.

Det är bra med höst. Naturen förbereder sig för vintervilan. Jag tänder ljus och idisslar. Det måste finnas tid för det också. Annars kan det bli härdsmälta i komagen.

P.S. Bilden är vår villa inramad i höstfärger.

vad gör du?

Några frågor som duggar tätt nuförtiden: Vad gör du om dagarna?(Ingen har frågat om nattlivet än… 😉 )Hur är det att vara pensionär? Vad har du för planer?

Tre korta svar: 1) Pynjar åpååå.2) Bra. 3)Inga.

Inte så uttömmande,men vadå? Inte vill jag rusa in i nåt nytt schemalagt liv,jag har styrts av läseordningar i 53 år. 🙂 Nu vill jag söka mig fram och njuta av valfriheten. Visst vill jag ha rutiner,men de får ta tid att utformas.

Jag vet att jag vill röra på mig,för det mår kroppen bra av. Därför försöker jag få in promenader och cykelturer ofta. Är med i Folkhälsans Gåkampen och idag har jag varit på Zumba Gold(tantzumba kallar jag det,inga män har synts till än).Hoppas kroppen gillar det, för zumba är rytmiskt och roligt.Vi har ett gym i byn numera och jag kanske nosar på det om andan faller på. Hittills har jag inte tjusats av gymredskapen, men vi får väl se.

Jag vill läsa. Läsning är ett av mina stora intressen. Just nu läser jag ”Skydda din hjärna”, en mycket intressant bok om hur tarmhälsan påverkar kroppen och hjärnan,ny forskning som låter spännande.

Jag har börjat på en fotobokskurs. Den passar mig bra,för det är bara tre tillfällen,jag vill inte binda upp mig för långa tider. Jag hade förr som sommarnöje att limma in årets foton,men sen den digitala eran började i fotovärlden har det lämnat och jag har massor av röjningsarbete på den fronten. Det är roligt med fotoböcker och nu har jag tid.

Jag vill återuppta skrivandet. Gick för många år sen på kreativt skrivande och tyckte mycket om det. Nu ska jag gå en skrivkurs av lite annat slag. Den återkommer var tredje vecka och så har man tid att skriva däremellan. Jag ser fram emot den. Imorgon är första tillfället.

De här tre kurserna går dagtid. Vilken lyx! En kvällskurs har jag i november,men den är bara två kvällar. Soppor och bröd heter den. Jag älskar soppor och ser fram emoyt nya recept och tips. Förr hade jag brödbak som ett stort intresse,men det har varit borta länge. Nu ska jag blåsa liv i brödbakandet igen.

Det verkar  inte som jag kommer att bli sysslolös. Däremellan finns det hushålls-och trädgårds-och villaarbete så det räcker och blir över,och jag har svärmor 95 år och mamma 90 år som behöver få lite av tiden också.  Våra tre barnbarn tycker jag att jag vill prioritera i den mån jag behövs. Åren går fort,snart är de stora.Lunchtillfällen och träffar med väninnor ser jag också fram emot.

Ajdå, visst fanns det planer i alla fall….  🙂