skrivkurs

Jag deltar i en skrivkurs som kallas Den röda tråden. Vi får rubriker att fundera över och skriva om. Senast valde jag att skriva om att samla något. Tänkte dela texten här:

Samlaren i mig

På Wikipedia läser jag följande: Har man tre saker av något är man en samlare. Har man åtta är det en mani.

Om man har 78? Då är det en hel del “money,money,money” tänker jag.

Jag har aldrig betraktat mig som en samlare. Åtminstone inte någon manisk sådan. Men visst har jag samlat. Börjat och slutat.Det är just det att jag kunnat sluta som räddat mig från att bli slav under samlandet, tror jag.Förnuftet kan fortfarande segra över känslan.

Mitt första samlarminne handlar om glansbilder. Jag tror att de flesta flickkompisarna samlade. Vi jämförde och bytte,kohandlade om vissa eftertraktade,dem med ovanligt vackra motiv eller glitterstänk. Många hamnade i minnesboken,där minnesverser skrivna med olika grader av läsbarhet plitades ner. Jag minns inte att pojkarna samlade glansbilder,inte heller att de hade minnesböcker,men de bidrog gärna med versrader i våra böcker. Verserna var oftast inte av det djupsinniga slaget,utan lite i stil med:”När loppan biter dig,tänk på mig:”

Förutom glansbilder var det tuggummipopidolerna. Å,vad man tjatade sig till dessa platta rosafärgade tuggummin med tillhörande ikon.Skulle man få den mest åtråvärda bilden? Den som kunde vara bra att ha som valuta i lämpliga affärstransaktioner? Det var mycket vi lärde oss via samlandet. Vem man kunde lita på, hur man förhandlade och gjorde affärer.

Klippdockorna hade också sin tid. Hela Sveriges kungahus rymdes i min skolåda.Jag klädde på och klädde av sessornas balklänningar,brudklänningar och hattar och väntade otåligt på att ett nytt nummer av Min Värld skulle dyka ner i postlådan med ännu ett tillskott till den kungliga garderoben.

I de yngre tonåren blev jag frimärkssamlare. Jag lade beslag på all post,ångade kuvert,lade märkena i press och sorterade enligt länder. Flera fina frimärksböcker blev det innan jag tröttnade och skänkte hela frimärksskatten till en lycklig lillebror.

Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha samlat på något speciellt under studieår och tiden som småbarnsförälder. Det fanns varken tid eller extra pengar för någon samlingsvurm. Men så kom den dagen då jag blev förälskad.Jag kom in i en affär i Jakobstad och där satt han.En bedårande,blåögd och knubbig varelse som satt med fötterna omlott och sträckte ut händerna i en vädjande rörelse.”Vill ha” ropade min känsla och i ett svep lyfte jag den från hyllan,betalade och gjorde den till min.

Så startade mitt änglasamlande. Jag hade ett väldigt tydligt kriterium för hurudan den ängel skulle vara som fick flytta hem till oss. Den måste tilltala min känsla på något sätt. Jag kom snabbt underfund med att de änglar jag fastnade för oftast hade ett barnsligt drag. Eller något finurligt och klurigt i blicken. Det kunde också vara en “vuxenängel” med konstnärlig prägel, eller en diffus antydan till osynlig följeslagare.

Det har sina sidor att vara samlare. Det positiva är, att man får saker till sin samling. Familj och vänner har ett presentförslag. Det negativa är, när de presenter de kommer med inte alls uppfyller känslokriteriet. Man tackar och tar emot,försöker hitta en relation till ängeln och om det inte lyckas hamnar den längst bak i änglakören. Jag slänger aldrig någon,jag sätter ingen längst in i nåt skåp,för presenten är ändå en väns goda tanke till mig.

När är det då dags att sätta punkt för samlandet? Att signalera till sig själv och andra att samlingsvurmen är över? Är det när du inser att världen är full av änglar och att du inte kan äga alla? Eller när du inte längre orkar damma av dem? Eller när du inser att du behöver pengarna till nyttigare ändamål?Kanske när förnuftet till sist allt oftare segrar över känslan?

Förnuftet kan säga:”Ja, du gillar den där ängeln väldigt mycket,den är helt i din smak och du har ingen liknande från förr. Du har dock väldigt många som trängs i änglakören på hyllan i tv-rummet,på väggar och skåp i kök,sovrum,badrum,vardagsrum,arbetsrum,bastun,på skäristugan med tillhörande utedass. T.o.m. i trädgårdsspalje’n och aklejarabatten finns de.”

Känslan svarar: “Men den här har något alldeles speciellt.Jag blir så glad av att se på den.Den har precis det där jag letar efter-barnsligheten,klurigheten,humorn och det lite knäppa….Jag måste köpa den.”

Ibland segrar förnuftet,ibland känslan. Ibland behövs en bromskloss i egenskap av äkta make som påminner om antalet därhemma. Samma bromskloss som ändå kan komma hem med en ängel,en “special one for you”,bara för att han vet precis vad jag uppskattar hos mina samlarobjekt.

Det finns så många personer , minnen och händelser förknippade med mina änglar. Om jag en dag hamnar att välja ut en enda som ska förbli i min ägo, känner jag ingen tveksamhet. Det blir den första förälskelsen.

 

Det är inspirerande med skrivkurs. Egna minnen väcks till liv och man får ta del andras upplevelser och minnen också.