snart är det jul…

Idag köpte jag en adventsstjärna. Jag brukar undvika julhyllorna den här tiden på året,men min mor hade påtalat att hon ville ha en bordsadventsstjärna i stället för konstgranen i år och då råkade jag se att en viss CO hade förmånliga sådana. Eftersom jag hade ärende till staden passade jag på.Jag nappade en stjärna ,försökte ignorera allt det övriga julkramset och skyndade till kassan. Hur det nu än är,kan vi ju inte stoppa tiden. Jag drömmer mig tillbaka till en vacker augustivecka då jag knäppte bilden här nedan. Det är utsikten från sommarstugan. Vi har fortfarande båten i sjön och ska nog hinna ut en sväng ännu.Det är otroligt lågt vatten,så vi har mycket tillandningar för tillfället.

Hösten kan jag inte klaga på. Den har varit väldigt fin. Högtryck länge,inget regn,ingen blåst. Jag som gillar hösten,njuter av att vara ledig och kunna vistas mycket utomhus.Nu sluter mörkret sig tätare,dagarna blir kortare och vi bereder oss på att sega oss igenom november månad innan vi får plocka fram våra adventsstjärnor. På sätt och vis ser jag fram emot december. Det är länge sen jag haft en december månad fri från julfestförberedelser,julyra och betygsångest. Jag ska riktigt gotta mig åt adventstiden,har jag tänkt. Runt självständigheten har vi bokat in ett Uppsalabesök. Ser fram emot det!

Blir sommarlängtan för stark får jag ta fram mina sommarfoton och drömma om en ny villasäsong.

wp_20160719_22_57_55_pro__highres

full fart

full fart

Jag är seg med att ta tid för bloggande. Tycker att pensionärstillvaron hittills har varit full av aktivitet. Jag kom på att jag inte har nån fritid längre. Då jag jobbade var tillvaron indelad i jobb och fritid. Båda hade sin typ av aktivitet.Nu har jag ingetdera,bara tid.  🙂

Jag märker att jag är ovan vid att plötsligt ha all den här tiden.Det känns nästan för stort att hantera friheten att göra vad jag vill. Jag har haft ett så schemalagt och organiserat liv,att jag nu i denna nyfunna frihet skulle vilja göra alltför mycket på en gång. Alla de där ”sedan”-grejorna,om det än gäller kursande,villaprojekt,skrubbinventeringar,bokläsning,trädgård,motion,frivilligarbete-you name it.

Jag är som en kalv på grönbete,hoppar och skuttar och vet inte vilken grästuva jag ska börja beta av. Jag har jobbat mycket med kroppen,mer än jag tillät mig under jobbtiden,då jag inte ville riskera sjukskrivning pga fibroskov. Kanske inbillade jag mig att jag blev frisk då jag blev pensionär,åtminstone har jag betett mig så. Naturligtvis har jag fått betala för det. Nu signalerar kroppen nedtrappning. Så nu är tid för lugnare aktiviteter. Den pigga kalven får sitta i ”föise” och idissla böcker ett tag. Kanske baka nåt bröd,eller-blogga!

Jag tor jag får sätta upp en skylt:GLÖM INTE ÅTERHÄMTNINGEN HÖRDU PENSIONÄREN på något synligt ställe. Jag vill vara verksam,men helst värkfri. Då måste jag fortsätta som förr;jobba-vila-lyssna in kroppen. Äta bra,sova bra,vila mellan aktiviteterna.Veta att allt behöver inte ske samtidigt och bli klart på en gång.

Det är bra med höst. Naturen förbereder sig för vintervilan. Jag tänder ljus och idisslar. Det måste finnas tid för det också. Annars kan det bli härdsmälta i komagen.

P.S. Bilden är vår villa inramad i höstfärger.

augusti

”Vänd ditt ansikte mot solen så faller skuggorna bakom dig”. Det är augustibudskapet i min almanacka. Om man inte ser skymten av solen då? Ja, då finns det ju förstås inga skuggor…

De flesta är väl överens om att augusti hittills mättat oss med regn i överflöd.Solen skulle vara välkommen. Jag tänker på alla odlare,som snart ser sin möda förspilld. Om man ska se nåt positivt,så är det om man är svampätare.Jag minns inte när jag plockat så mycket kantareller som denna sommar. Flera liter bara på den egna tomten. Skogens bär är stora och fina. Igårkväll var jag med mannen på skogsutflykt. Skogen lyste röd av lingon. De kan gärna få en vecka till på sig att bli riktigt röda och granna,men jag kunde inte låta bli att plocka ett par liter av de mest mogna. Vi hade också en korg kantareller med oss hem.

Jag har varit pensionär i två veckor. Igår när skolan startade var jag nog med ”i andanom”. Med såväl skolbarn som kolleger. Natten innan drömde jag att datorn i mitt arbetsrum var borta. Jag log lite för mig själv när jag tänkte på drömmen. Arbetsrummets betydelse ändrar. Det representerar inte längre mitt jobb. Det är blandade känslor. Lite vemod,lite saknad av att vara en del av en verksamhet,ett kollegium, en barnavärld. Mycket tacksamhet över gångna år. Frihetskänsla. Jag känner mig avbördad en hel del ansvar.Känner mig lite vilsen och frågande inför framtiden. Jag vill gärna få nån slags struktur på mina dagar. Har hittat ett par intressanta arbiskurser,som går dagtid. Känner mig förväntansfull och glad över valmöjligheter.

Förra lördagen bjöd jag in till sommarfest. Många kom. Kära vänner från landet i väster spelade och sjöng. Ville inte ha något för egen del,men den som ville fick ge ett bidrag för funktionshindrade barns skolgång i Tanzania. Det kändes så bra att få betala in pengarna på missionskontot. Festen blev en händelse jag kommer att minnas länge med tacksamhet och värme.

Jag har ännu svårt med etiketten ”pensionär”. Jag behöver ju inte bry mig i den titeln,i och för sig. Man blir dock påmind av andra titt som tätt. Som idag. WC-stolen gav upp i morse. Mannen ringde sonen som kände nån som kunde hämta och installera en ny. ”Jag sa att ni skulle ha en pensionärsmodell,”sa sonen. Så nu väntar jag på en ny tron. Det ska bli spännande att se hur en pensionärsvessabytta ser ut. 🙂

 

 

ett skepp kommer lastat

Huj, så upptagen jag blev när jag blev  långledig! Har haft rätt mycket inplockat i kalendern,trots sommarlov. De första dagarna gick åt till att städa undan mitt yrkesliv, och när jag lämnat tillbaka jobbnycklarna kändes det nog lite vemodigt.

Tiden efteråt har innehållit såväl plikt-som lustaktiviteter,alldeles som livet i allmänhet gör. Två begravningar har jag hunnit med,det blir så när man har många gamla i släkten. Mina lärarinnevänner i juntan ordnade en utflyktsdag för mig med god mat vid fantastiska Hunurinjärvi och sedvanligt program med både allvar och skämt. Trots hällande regn den dagen hade vi feststämning. De större barnbarnen har övernattat och ettåringen får vi glädjen att umgås med också då och då.

Villautflykterna har blivit fler och fler och nu i helgen blir det första övernattningen på skäret. Vårt lilla skepp har varit lastat till max gång efter annan. Igår skeppade vi ut lite trädgårdsmöbler och annat behövligt. Många andra var ute i samma ärende och bl.a noterade jag en get som fick åka till förhoppningsvis nån grönskande ö samt en liten,liten båt fylld med STOR badtunna. Hur båtförarna såg att styra är för mig en gåta. Det märks att skärihelgen nr 1 är i antågande eftersom båttrafiken var livlig och båtarna fullastade.

Det ska bli roligt att för första gången i vårt gemensamma liv fira midsommar på eget skär. Visserligen utlovas åskväder till vår första natt på skäret, men vi får väl se det som  naturens sätt att bjuda på en hejdundrande invigning.

Vårt lilla skepp ska ännu lastas med säng och madrasser,lite porslin och matvaror.Tur att båtvägen är kort,glömmer vi nåt är det inte hela världen att åka och hämta.

Vill önska er en fin och lugn midsommar,vare sig ni har traditioner eller inte.Ta vara på ljuset,för snart blir det som min far alltid konstaterade varje midsommar: ”Å nu vaar e bara mörkan å mörkan.”

framme

Sommarlovet har börjat. Jag brukar tycka att den första dagen är bäst,då när hela lovet ligger framför. När allt rullar på går det snabbt,alltför snabbt, har jag ibland tyckt,fast ledigheten har varat längre än mången annans.

Nu är det annorlunda. Många har påpekat att det här sommarlovet inte tar slut. Efter 53 års skolgång-jag började skolan vid sju års ålder och sen har det rullat på utan desto längre uppehåll- känns det onekligen lite underligt att bli utexaminerad. Det känns bra,jag har ju sett fram emot det,men ett visst vemod infinner sig nog.Mest förundrad är jag över att åren sist och slutligen gått så snabbt. Var jag inte alldeles nyss 22 år och nybakad lärare?

Tacksamhet är den största känslan just nu. Över allt jag lärt mig genom mitt yrke. Över alla människor,stora som små,som jag lärt känna. Över den kreativitet jag fått utlopp för i  mitt dagliga värv. Över att de här sista åren har varit så glädjefyllda,trots att jag fått parera en ibland trilskande kropp. Att jag klarat  de vindpustar som  förorsakat  vågskvalp.Jag har i samband med mitt avslut fått  mycken god respons från arbetskamrater,barn och föräldrar. Det gläder och värmer.

Många frågar: Vad ska du göra nu? Jag vet inte. Jag ser fram emot att ha frihet att välja. Jag har under yrkeslivet varit mån om att hålla mig arbetsför,och därför avstått från en hel del aktiviteter som kunnat äventyra hälsan och föranleda ett fibromyalgiskov. Nu behöver jag inte vara så noggrann,tänjer jag på kroppens gränser behöver jag inte ha åga över hur jag ska klara morgondagen.Naturligtvis vill jag hålla mig i form så långt på mig ankommer,men  det finns tänjningsmån.

Ingen vet vad framtiden för med sig. Nu är jag där jag är.Det här är den tid jag har nu. Jag ska försöka göra det bästa av den. Njuta av att ett ansvarsområde lyfts av mina axlar.

Nu ska jag ha sommarlov.

första och sista

Det är betygstider.Ju längre jag jobbat som lärare,desto sämre har jag börjat tycka om betygsättning.En siffra på  barn,som har så många olika sidor,så olika inlärningsstilar,så individuella uttrycksformer.Som ändå skyfflas in i vissa ramar,speciellt när det kommer till bedömning.Det är nog omöjligt att sätta ett rättvist betyg,just för att det finns så många  komponenter man inte kan bedöma. Kunskap går i viss mån att mäta,men det finns massor av kunskaper som förblir omätta. Vi följer vissa kriterier när det gäller kunskaper,försöker få med så många infallsvinklar som möjligt och våndas in i det sista:höja, sänka eller behålla vitsord? Vi funderar över  motiveringar som håller för egen och andras granskning.

Allra värst är att ge det första sifferbetyget. Att samla ihop all den verbala information man tidigare gett till en siffra. Det är det jag har framför mig nu.Mina elevers första sifferbetyg. Jag vet att de ser fram emot att få det. De känner sig stora när de får en siffra,inte bara en massa kryss här och där. Det enda jag ser fram emot med dessa betyg,är att de blir mina sista. Betygsättning hör definitivt inte till de uppgifter jag kommer att sakna när det gäller mitt jobb.

nytt decennium

Det närmar sig decennieskifte. Har inte funderat desto mer på det,kommer att smita iväg till huvudstaden när det beger sig. Fick ett kort på posten med den den nya siffran på och då, plötsligt, kände jag mig g a m m a l .

Senare på kvällen dök ett rullskrinnskoåkande barnbarn upp.Det började spritta i mina ben också,det såg roligt ut. Kanske man skulle investera i ett par rullskridskor och inleda det nya decenniet på hjul? Det skulle jag faktiskt inte känna mig för gammal för. Bara jag lär mig hur jag får stopp på skorna ska det nog gå. 🙂

förkylt

Febrigt och förkylt igen.Denna den vackraste dagen på länge sittter jag här och snörvlar .Skulle ha varit på friluftsdag  med skolan,men tji fick jag. Natten gick åt till frossa och känslan av att nån fyllde geggamoja i alla håligheter i skallen.Dagen har inneburit ett utrensningsförsök. Fick också lov att avboka tandläkaren och en kurskväll kring antiinflammatorisk kost.

Men, solen skiner och föhnvinden blåser. Tänker minsann sticka ut näsan och snusa lite på föhnen. Och längta till sommaren.

insamling

Förde lite kläder till Röda korsets insamling här på orten idag. Konstaterade att hjälpviljan är stor. Hela ungdomslokalen var full med kläder,husgeråd och andra förnödenheter. Det vällde in folk med påsar och säckar. Roligt att se,men också lite beklämmande, för det verkar nog som om vi konsumerar väldigt mycket. Det vi ger bort är dessutom mest ett ytskrap av våra ägodelar. (Nu utgår jag mest från mig själv.) Jag försöker minska min konsumtion,men nog är det ännu en hel del icke nödvändiga prylar och kläder som hittar hit till Tallbacken.Dags för min del att ännu mera fundera över om det handlar om behov eller begär när jag handlar.Det finns plats för skärpning här!

det där med facebook-igen

Ibland undrar jag om det snart blir straffbart att INTE vara med på Facebook. Jag förstår inte att det känns provocerande för flertalet när man säger att man inte är med.Genast översvämmas man av en svada förklaringar till varför det är bra att vara med. Förklaringar man inte bett om. För mig får folk vara med i vad de vill. Jag vill också att folk ska respektera att man inte vill. Att man väljer bort vissa saker,kanske inte för evigt ,men just nu. Att jag inte är med betyder inte att jag är motståndare, och jag behöver inte övertygas om hur förträffligt det är att vara med. Senast igår på en fortbildning säger föreläsaren:

Nu har äntligen facebookmotståndarna börjat förstå att det är bra att vara med. Det finns så många grupper där man kan dela information,få tips och ideer, de har börjat förstå nyttan av det.

Hon utgick alltså att man är motståndare för att man inte är med.Hon insinuerade att man hamnar utanför och inte håller sig uppdaterad om man inte är medoch att man har inte förstått hur enormt stor tillgång Facebook är.

Jag säger det igen: Det är trevligt att så många har nytta och glädje av Facebook. Den som väljer bort den nyttan och glädjen,hittar det kanske på annat håll. Vi som väljer bort Facebook för tillfället ska inte behöva redovisa varför. Jag frågar aldrig någon varför de är med,men jag får en massa orsaker uppradade ändå.

Varför i hela friden har folk så svårt att bara acceptera ”jag är inte med” med saklighet och utan kommentarer?