Tiden

En månad sedan senaste inlägg,som föranledde en del kommentarer på FB dit jag länkade det. Eldfängt ämne ,detta med munskydd. Men nu ska det inte handla om det,utan om vart tiden rinner iväg ,och hur fort. Inte tänkte jag att det skulle ta en månad att producera nästa inlägg,efter att ha nystartat.Men-hux,flux,vips har dagarna rasslat iväg

Igår var det Lucia. En tradition,som fick ändra mönster detta lockdown-år. Glada och värmda blev vi över att vårt 15-åriga barnbarn kom och lussade för oss ,och sjöng så vackert. Ja,just det 15-åriga barnbarnet,16 till våren! Jag minns så väl när föräldrarna annonserade hennes ankomst och vi började ta in att vi skulle bli farmor och farfar. Vilken känsla av glädje och förväntan det var. Snart går hon ut högstadiet. Tre år efter hennes ankomst anlände barnbarn nummer två. Jag kallade honom länge för lillkillen. Nu är han en förtjusande storkille på 12år,som älskar att fiska. Det finns en ny lillkille i familjen,en god och glad femåring. Han fick en dramatisk start,med hjärtoperation vid tre månaders ålder. Allt gick bra, och han är en nyfiken,glad och förödande charmig lillkille. Vi hade sällskap av honom idag. Vi spelade Afrikas stjärna,Alfons kurragömmajakt och Gammelgäddan. Han har blivit en hejare på spel,vill väldigt gärna vinna och kollar ibland om farmor kan reglerna. Och farmor är benhård,inget fuskande accepteras,om än hon någon enstaka gång låtsas att hon inte märker nåt litet fusk.

Jag tänkte idag igen, vart tar åren vägen? Varför tycker jag att det bara går fortare och fortare? Jag vet ju att tiden alltid har haft,och kommer att ha samma farthållning,men min upplevelse av den när jag ser i backspegeln,är att den har ökat farten.Antagligen har det med åldern att göra,och att man börjar se mera bakåt än framåt. Det finns liksom flera år bakåt att betrakta,än vad som ligger framför. Det känns inte pessimistiskt,bara lite förundrat. Det är som det är och antagligen som det ska vara. Jag följer barn och barnbarn,ser hur år läggs till år.Ser att mannen grånar och att jag följer efter. Förundras över alla åldrar jag bär inom mig. Förundras över att jag ,trots allt, förmår leva här och nu.

Masktider

Vi lever i maskernas tid. Det är en ny erfarenhet för mig detta att bära munskydd så fort man rör sig ute i samhället. För mannen är det bara en återupptagen vana,eftersom det under hans tid i sjukhusvärlden hörde till under vissa arbetsmoment.

Vi har sett miljoner människor i asiatiska länder gå runt med munskydd,långt före coronans tid. Detta för att skydda sig mot luftföroreningar,som är så hälsovådliga,att tusentals människor dör i lungrelaterade sjukdomar. Tv-programmet Vetenskapens värld handlade för någon månad sedan om luftföroreningar på olika håll i världen.Kinas storstäder hör väl till värstingarna i det här avseendet,men det finns också stora industriområden i olika västländer och framförallt i USA,där människors tillvaro försvåras av dålig utomhusluft,och där det är nödvändigt att använda munskydd när man rör sig ute,särskilt om man är astmatiker eller känslig i andningsvägarna. Aldrig någonsin har man för dessa maskanvändare påpekat att det skulle vara farligare att bära mask än att vara utan.Inte har man heller varnat sjukhuspersonal för allvarlig syrebrist med åtföljande livslånga hjärnskador efter att de använt munskydd under en kanske 40-årig yrkesbana. Munskydd har varit en icke-fråga,en positiv skyddssak,likaväl som bilbälte och flytväst.Ända tills nu. Av någon anledning har bilden svängt 180 grader. Nu när det blivit en stark rekommendation från myndighetshåll(obs inte tvång) att bära skydd,brakar maskhelsiket löst. Folk strider som tuppar över maskens vara eller icke vara,och de mest osannolika påståenden seglar upp både bland dem som är för och emot.

Varför blir detta med munskydd en sån het potatis?Ingen har ju bevärdigat frågan en tanke tidigare. Alltså måste masken nu vara en symbol för något helt annat. Jag läser vad folk skriver,och förundras. Det verkar vara så,om jag tolkar skriverierna rätt , att masken plötsligt symboliserar myndighetsutövande och frihetsberövande. Man har reagerat på olika inskränkningar som gjorts pga virusets framfart ,röster har höjts för att myndigheterna begår brott mot mänskligheten och masken tycks ha blivit det yttersta beviset på att vi är på väg mot någon slags myndighetsdiktatur,ja t.o.m världsdiktatur. På sociala medier rasar länkar in som pärlor på ett ändlöst halsband,länkar som anges som bevismaterial i såväl för-och emotläger. Och jag tänker: Jag må bli kallad naiv,dum, hjärntvättad och opåläst,men den hjärna jag begåvats med och försöker använda för att tänka själv säger mig: This too shall pass. Och när det passerat kommer vi (nästan)alla att förundras över att frågan om munskydd nästan startade ett världskrig.

Nystart

Tre år sedan jag satte punkt på bloggen. Nu är jag här igen,med stor bokstav och allt i rubriken. Något nytt måste man väl komma med. Vad gör att jag får bloggändan ur vagnen nu då?

När jag en gång på en gammal god tid började blogga på den arkiverade bloggen.fi skrev jag att det var ett ryggskott som gjorde att jag kom till skott. Nu kan jag väl säga att det är ett världskänt virus som får igång mig. Livet har blivit något begränsat,och några skrivnedslag i bloggvärlden kanske bidrar till omväxling i en covidreglerad tillvaro.

Mycket vatten har skvalpat under broarna sen jag skrev senast. Det händer en hel del under tre år. Jag är tre år äldre,mannen likaså. Barn och barnbarn,min gamla mamma likaså. Svärmor har lämnat oss,hon hann bli nästan 96 år. Huset här i Tallbacken åldras och börjar ropa på en och annan åtgärd. Sommarstället är fortfarande vårt smultronställe,och i skrivande stund har vi ännu båten i sjön,för denna november har varit ovanligt mild och blöt hittills.

Jag har inte för avsikt att redogöra desto mer för de flydda tiderna,men det blir kanske nån återblick då och då. Det finns tillräckligt att fundera på i dessa annorlunda tider som nu är vår verklighet och det kommer jag säkert att reflektera över.

Ja, då var jag igång. Undrar om nån hittar hit längre. Ska bli intressant att se.

en tankedroppe i lärcenterskvalpet

Ett mycket tänkvärt debattinlägg i vågskvalpet kring byggandet av Kvevlax lärcenter ingick i dagens VBL. Det var skrivet av Gun Beijar,som förespråkar och argumenterar för bibehållande av  mindre lärcenter. För lärcenter är ju förvisso alla de inrättningar där undervisning bedrivs. Användningen av ordet tycks av nån konstig anledning ha blivit en ärofull titel förlänad till en viss storlek på läroinrättningen. Är det månne bara för att försöka understryka att storleken faktiskt har betydelse i förökningen av den kunskap och det lärande som framtidens barn står inför?

Det må bli som det blir med byggande av lärcenter, den stora anläggningen som skall inhysa hundratals små barn  är inte mera lärcenter än de små byskolenheter som nu är utrotningshotade.

Jag har förundrat mig över argumenten i debatten. Som jag ser det var påfundet med lärcenter från början en ekonomisk fråga. Trots utredningar har dock ingen med säkerhet kunnat garantera att det blir billigare i framtiden att driva stora centra. För att ändå (som jag ser det) övertyga tveksamma föräldrar om fördelar med en jätteskola,spelar man sedan på rädslosträngar. Man låter förstå,att om barnen ska uppnå framgång i livet,är det bättre att gå i en stor skola. Där skall man ha superbra möjligheter att förverkliga läroplaner och idka en strålande pedagogik. Jag kan naturligtvis inte uttala mig om politikers kunskaper och insikter som gör att de tycker dessa argument är övertygande. Kanske är de väl insatta,kanske har de själva undervisat i såväl större som mindre skolor och således vet vad de talar om? I så fall har de kommit till andra slutsatser än jag,som under min aktiva lärartid fått erfarenhet av stort,smått och mittemellan.Och jag har inte märkt nån skillnad i livsframgången hos de barn som gått i stor eller liten skola. Det ska till en hel del andra faktorer i ett barns liv än storleken på en skola för att de ska lyckas nå sin potential i livet. Dessutom har politiker och andra storskoleförespråkare  dragit andra slutsatser i denna argumentering än vad befintlig forskning kommit fram till.

Ifall pedagogikargumentet visar sig lätt att kasta omkull,tar man till rädsloaspekt nr två.Det sociala argumentet. I en stor skola får man fler kontakter. Ingen risk att bli ensam. Fler att välja på. I mina ögon är det inte sådär enkelt. I en stor skola,stor klass är man mera anonym, och för att känna trygghet håller man sig helst till en eller två kompisar. Ofta nån som man lekt med i dagis/förskola eller någon familjebekant. Det är inte lätt att knyta nya kontakter i parallellklasser med sammanlagt ett 50-tal elever. Det händer,men inte ofta. Det är klart, att om en skolas elevantal börjar gå under 20 elever,då kan det bli svårt att hitta kompisar man matchar med.  De skolor som nu är indragningshotade har elevantal på 30-50 elever. Jag har sett ensamma elever i små skolor,men jag har också sett ensamma barn i stora skolor. Jag har jobbat med mobbningsproblematik i små skolor och i stora skolor.

Jag har märkt genom åren, att det viktigaste för föräldrar till skolbarn är trygghet. En trygg skolväg,en trygg skolmiljö,goda kamratrelationer och en god relation till barnets lärare. Jag har inte genom åren fått många frågor om vilken pedagogisk modell jag tillämpar. Inte många frågor om läroplanen. Jag har tolkat det så,att föräldrarna litat på att jag som professionell inom pedagogik vetat vad jag sysslat med. Oberoende stort eller litet lärcenter. De har varit intresserade av sina barns skolgång och litat på att barnen har fått god och varierad undervisning enligt egna förutsättningar.

Oberoende vilken skoltäthetsmodell Korsholm väljer, kommer det att kosta. Väljer man att behålla några små enheter,väljer man också att ge dem resurser och utrymmen att förverkliga det pedagogiska arbetet på bästa sätt. Väljer man den stora modellen,gäller samma sak. Då kan man inte plötsligt börja banta utrymmen,lärarresurser o.dyl. för att få ner kostnaderna som ju,hör och häpna blir högre än man tänkt. Nej, då får man nog vackert bita i det sura äpplet och färdigställa en läroinrättning som håller måttet för alla de barn som ska skyfflas in där. På tal om det, från början var det inget prat om att planera in förskolebarnen från alla de berörda byarna  i lärcentret,när kom de med i bilden?

Om den stora modellen förverkligas,försvinner alla de skolidentiteter som nu finns. Också Kvevlax skolas egen identitet försvinner, det tror jag inte många har tänkt på. Det ska byggas något helt nytt,inte bara ett skolhus,utan en skolidentitet. Kvevlax lärcenter blir kommunens största lågstadieskola. Det kommer att ta tid,krafter och resurser innan allt och alla har funnit sin plats. Hur det blir för barnen? Det vet jag inte. Jag är inte profet,bara en pensionerad lärare med lite erfarenhet i ryggsäcken. Jag hoppas det blir bra. Barn har en förmåga att anpassa sig efter de vuxnas förehavanden. De har inget annat val. Om det blir bra eller mindre bra kommer att vara individuellt för varje barn. Jag vet att lärarna kommer att göra sitt bästa för barnens skull. Och det kommer att behövas mycket lärarresurser, man ska inte tro att det som ska ske innanför den stora skolans väggar kostar mindre än i den lilla skolan.Framtiden utvisar.

En sista undran bara. Utgående från vad vi vet(inte tror) idag(forskning, erfarenhet)-vilka är de riktigt hållbara och övertygande argumenten för att fösa ihop 350  små barn i ett lärcenter?

post till presidenten

Till:

presidentti@tpk.fi;

Herr President!

Jag fick en fråga häromdagen av mitt 8-åriga barnbarn:

-Farmor,har du skrivit till presidenten?

Jag blev förvånad. Åttaåringen verkade uppriktigt bekymrad över sin framtid. Han är väl förtrogen med behovet av sjukhusvård. Hans äldre syster har ett neurologiskt funktionshinder och det har blivit otaliga besök vid Vasa Centralsjukhus och även Barnens Borg i Helsingfors. Hans lillebror föddes med allvarliga hjärtfel och opererades vid tre månaders ålder i Helsingfors,och eftervården har skötts oklanderligt vid Vasa Centralsjukhus. Familjen har oroat sig för språket,särskilt under Helsingforsbesöken. Till deras stora glädje har det fungerat bra med svenskan. Själva kan de finska rätt bra,men i den känsliga situation de befunnit sig med barnens vård,har det varit en stor lättnad att få tala sitt modersmål,för att inte tala om deras nu elvaåriga dotter,som fått bli förstådd på sitt modersmål. Den nu ett och etthalvt-åriga sonen har just börjat säga sina första ord och även för honom är det viktigt att bli förstådd av sin läkare.

Mitt barnbarns fråga är befogad. Men en åttaåring ska inte behöva oroa sig för sin framtid på detta sätt.Jag är nybliven pensionär efter att ha jobbat 38 år som klasslärare. I mitt jobb har jag jobbat mycket för att utveckla finskaundervisningen för våra enspråkigt svenska barn. Tillsammans med kolleger har vi arbetat för att stärka positiva attityder till det finska språket. Samtidigt har vi betonat vikten av vår finlandssvenska identitet. Vi har förklarat vilka våra grundlagsenliga rättigheter är. Vi har presenterat Finland som vårt gemensamma fosterland,oberoende vilket språk vi talar.

Vad ska mina kolleger nu säga till barnen? Hur ska de förklara regeringens agerande?Hur ska de ge barnen trygghet inför framtiden?

Jag är mycket bekymrad över regeringens behandling av finlandssvenskarnas språkliga rättigheter och inställningen till det svenska språket överlag. Allra mest bekymrad är jag över regeringens inställning till grundlagens betydelse. Här bör också de finskspråkiga vara bekymrade. Vilken är nästa grundlagsrättighet som ifrågasätts och lagstiftas bort?  Vilka människor kommer det att drabba?

Att åsidosätta grundlagsrättigheter är allvarligt. Det är inte enbart en språkfråga. Det är ett hot mot hela Finland, mot vår demokrati.

Tillbaka till åttaåringen:

-Tror du farmor att presidenten kan stoppa lagen?

-Han har den möjligheten.

-Kommer han att göra det?

-Jag hoppas det.

Med önskan om en fridfull jul och ett gott nytt år till er och er familj!

Med vänlig hälsning

Barbro Pörtfors

 

kriget

Det här är ett blogginlägg som jag skrev för några år sedan.Vi tål att bli påminda en dag som denna.

Detta inlägg får min framlidne far stå för:

Den pluton jag befann mig i hade oturen att komma till den mest utsatta stödjepunkten på hela regementets frontavsnitt,närmaste avståndet till ryssarna var inte längre än 70 meter. Det var en hög kulle,Teeri=Orren,känd längs hela svirfronten som den farligaste av alla stödjepunkter,en gång beklädd med tät lövskog där orrarna spelade om vårarna. När vi kom dit fanns inte ett enda träd kvar,allt var bortskjutet av granater. Endast trasiga stubbar fanns kvar.Jag minns att jag tänkte: Här blir man inte långlivad.Platsen var känd för att varje dag skörda någon stupad eller sårad. Därför behövde ett gäng inte vara där längre än tre månader åt gången. Att skriva om allt som hände där,med ständig granatbeskjutning från båda sidor,underjordiskt krig med tunnelgrävningar,sprängningar och forcerade spaningar skulle bli en hel roman.

Jag kan bara konstatera att jag klarade mig helskinnad därifrån,och det tycker jag var mer eller mindre ett under då jag tänker på vad vi måste utstå dag och natt.

Julen 1944 blev min tredje frontjul,den firades i korsur av varierande slag. Somliga korsur kunde vara trivsamma och bra, andra var rena rama råtthål. Man vänjer sig märkligt nog med allt,t.o.m vidriga förhållanden,i synnerhet när man är ung och tvungen.”

Vårvintern 1944 drabbades min far av lungsäcksinflammation och togs in på ett fältsjukhus. Han blev kvar på ett sanatorium ända till december. På så vis slapp han undan den svåra krigssommaren 1944, som skördade många liv. När kriget slutade,var han 22 år och hade tillbringat över tre år vid fronten. Att han överlevt,betraktade han alltid som ett under.

hejsan fejsan

Jaha, då var jag där då. På den förhatliga? feisboken. Yngste sonen blev lite trött på att jag använde hans konto(mest för rekohandeln)så han gjorde ett eget konto åt mig.Med mitt medgivande, om än det kändes lite motvilligt. Kan ju inte snylta på honom för evigt heller. Så nu är jag plötsligt överhopad med vänner som jag inte visste att de ville vara vän med mig och eposten svämmar över av alla möjliga aviseringar och meddelanden och jag vet inte vad… Tror inte jag blir så aktiv,men ska ge det ett försök,fast det redan känns som nää vad gör jag här?

Nåja, får väl ge fejsan en chans. Det är ju inget tvång att snurra runt där  om man inte vill.

skrivkurs

Jag deltar i en skrivkurs som kallas Den röda tråden. Vi får rubriker att fundera över och skriva om. Senast valde jag att skriva om att samla något. Tänkte dela texten här:

Samlaren i mig

På Wikipedia läser jag följande: Har man tre saker av något är man en samlare. Har man åtta är det en mani.

Om man har 78? Då är det en hel del “money,money,money” tänker jag.

Jag har aldrig betraktat mig som en samlare. Åtminstone inte någon manisk sådan. Men visst har jag samlat. Börjat och slutat.Det är just det att jag kunnat sluta som räddat mig från att bli slav under samlandet, tror jag.Förnuftet kan fortfarande segra över känslan.

Mitt första samlarminne handlar om glansbilder. Jag tror att de flesta flickkompisarna samlade. Vi jämförde och bytte,kohandlade om vissa eftertraktade,dem med ovanligt vackra motiv eller glitterstänk. Många hamnade i minnesboken,där minnesverser skrivna med olika grader av läsbarhet plitades ner. Jag minns inte att pojkarna samlade glansbilder,inte heller att de hade minnesböcker,men de bidrog gärna med versrader i våra böcker. Verserna var oftast inte av det djupsinniga slaget,utan lite i stil med:”När loppan biter dig,tänk på mig:”

Förutom glansbilder var det tuggummipopidolerna. Å,vad man tjatade sig till dessa platta rosafärgade tuggummin med tillhörande ikon.Skulle man få den mest åtråvärda bilden? Den som kunde vara bra att ha som valuta i lämpliga affärstransaktioner? Det var mycket vi lärde oss via samlandet. Vem man kunde lita på, hur man förhandlade och gjorde affärer.

Klippdockorna hade också sin tid. Hela Sveriges kungahus rymdes i min skolåda.Jag klädde på och klädde av sessornas balklänningar,brudklänningar och hattar och väntade otåligt på att ett nytt nummer av Min Värld skulle dyka ner i postlådan med ännu ett tillskott till den kungliga garderoben.

I de yngre tonåren blev jag frimärkssamlare. Jag lade beslag på all post,ångade kuvert,lade märkena i press och sorterade enligt länder. Flera fina frimärksböcker blev det innan jag tröttnade och skänkte hela frimärksskatten till en lycklig lillebror.

Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha samlat på något speciellt under studieår och tiden som småbarnsförälder. Det fanns varken tid eller extra pengar för någon samlingsvurm. Men så kom den dagen då jag blev förälskad.Jag kom in i en affär i Jakobstad och där satt han.En bedårande,blåögd och knubbig varelse som satt med fötterna omlott och sträckte ut händerna i en vädjande rörelse.”Vill ha” ropade min känsla och i ett svep lyfte jag den från hyllan,betalade och gjorde den till min.

Så startade mitt änglasamlande. Jag hade ett väldigt tydligt kriterium för hurudan den ängel skulle vara som fick flytta hem till oss. Den måste tilltala min känsla på något sätt. Jag kom snabbt underfund med att de änglar jag fastnade för oftast hade ett barnsligt drag. Eller något finurligt och klurigt i blicken. Det kunde också vara en “vuxenängel” med konstnärlig prägel, eller en diffus antydan till osynlig följeslagare.

Det har sina sidor att vara samlare. Det positiva är, att man får saker till sin samling. Familj och vänner har ett presentförslag. Det negativa är, när de presenter de kommer med inte alls uppfyller känslokriteriet. Man tackar och tar emot,försöker hitta en relation till ängeln och om det inte lyckas hamnar den längst bak i änglakören. Jag slänger aldrig någon,jag sätter ingen längst in i nåt skåp,för presenten är ändå en väns goda tanke till mig.

När är det då dags att sätta punkt för samlandet? Att signalera till sig själv och andra att samlingsvurmen är över? Är det när du inser att världen är full av änglar och att du inte kan äga alla? Eller när du inte längre orkar damma av dem? Eller när du inser att du behöver pengarna till nyttigare ändamål?Kanske när förnuftet till sist allt oftare segrar över känslan?

Förnuftet kan säga:”Ja, du gillar den där ängeln väldigt mycket,den är helt i din smak och du har ingen liknande från förr. Du har dock väldigt många som trängs i änglakören på hyllan i tv-rummet,på väggar och skåp i kök,sovrum,badrum,vardagsrum,arbetsrum,bastun,på skäristugan med tillhörande utedass. T.o.m. i trädgårdsspalje’n och aklejarabatten finns de.”

Känslan svarar: “Men den här har något alldeles speciellt.Jag blir så glad av att se på den.Den har precis det där jag letar efter-barnsligheten,klurigheten,humorn och det lite knäppa….Jag måste köpa den.”

Ibland segrar förnuftet,ibland känslan. Ibland behövs en bromskloss i egenskap av äkta make som påminner om antalet därhemma. Samma bromskloss som ändå kan komma hem med en ängel,en “special one for you”,bara för att han vet precis vad jag uppskattar hos mina samlarobjekt.

Det finns så många personer , minnen och händelser förknippade med mina änglar. Om jag en dag hamnar att välja ut en enda som ska förbli i min ägo, känner jag ingen tveksamhet. Det blir den första förälskelsen.

 

Det är inspirerande med skrivkurs. Egna minnen väcks till liv och man får ta del andras upplevelser och minnen också.

snart är det jul…

Idag köpte jag en adventsstjärna. Jag brukar undvika julhyllorna den här tiden på året,men min mor hade påtalat att hon ville ha en bordsadventsstjärna i stället för konstgranen i år och då råkade jag se att en viss CO hade förmånliga sådana. Eftersom jag hade ärende till staden passade jag på.Jag nappade en stjärna ,försökte ignorera allt det övriga julkramset och skyndade till kassan. Hur det nu än är,kan vi ju inte stoppa tiden. Jag drömmer mig tillbaka till en vacker augustivecka då jag knäppte bilden här nedan. Det är utsikten från sommarstugan. Vi har fortfarande båten i sjön och ska nog hinna ut en sväng ännu.Det är otroligt lågt vatten,så vi har mycket tillandningar för tillfället.

Hösten kan jag inte klaga på. Den har varit väldigt fin. Högtryck länge,inget regn,ingen blåst. Jag som gillar hösten,njuter av att vara ledig och kunna vistas mycket utomhus.Nu sluter mörkret sig tätare,dagarna blir kortare och vi bereder oss på att sega oss igenom november månad innan vi får plocka fram våra adventsstjärnor. På sätt och vis ser jag fram emot december. Det är länge sen jag haft en december månad fri från julfestförberedelser,julyra och betygsångest. Jag ska riktigt gotta mig åt adventstiden,har jag tänkt. Runt självständigheten har vi bokat in ett Uppsalabesök. Ser fram emot det!

Blir sommarlängtan för stark får jag ta fram mina sommarfoton och drömma om en ny villasäsong.

wp_20160719_22_57_55_pro__highres